Svenska Dagbladet och slaget om muslimerna

Jag noterar att Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarsida och på sin blogg skriver om SVT-programmet Slaget om muslimerna, som jag tidigare skrivit om.

Liksom jag har han vissa undringar om detta. Han undrar över om inte islamism är den normala religiösa uttrycksformen för islam. Och det är absolut värt en debatt eller ett samtal. Man skulle nämligen på goda grunder kunna hävda, att en religions ursprungliga ansats, dess start, dess rötter, dess grundares agerande och intentioner, utgör kärnan i vad som är just den specifika religionen. Kärnan är inte vad människor i vår tid säger, de som bara har religionen som ett arv från sin fäder och som är relativt sekulariserade. Kärnan i vad som är kristen tro uttrycks till exempel inte av den majoritet som är medlemmar av Svenska kyrkan – en majoritet som är sekulariserad och inte egentligen bryr sig så mycket om kristen tro eller ens vet så mycket om kristen tro. Därför är det lika lite relevant vad sekulariserade eller förvästligade muslimer i vårt land säger om islam. För att veta vad religionens kärna är, måste man gå tillbaka till rötterna.

Går man tillbaka till rötterna i islam, så hittar man den person som kallas profeten Muhammed. Han var statschef i staden Medina. Han var politisk ledare, härförare, lagstiftare, profet, religiös ledare – allt det på samma gång. Och det skulle vara så. Det var inget misstag. Muhammed fick ord från Allah som omfattade alla dessa olika områden. Är det då orimligt att anta att sann islam omfattar allt detta, och att sann islam också inkluderar politiken och inte är begränsat till privatlivet?

Går man tillbaka till rötterna i kristendomen, så hittar vi Jesus från Nasareth. Om honom kan man säga mycket, men någon politisk ledare var han inte. Han sade till och med till den romerske ståthållaren Pilatus, att mitt rike är inte av denna världen. Så kristendomen kan i alla fall inte hävda att man har stöd av Jesus om man säger att kyrkan ska styra över politiken. Man kan hävda stöd från Jesus om man försöker påverka samhället med värderingar (typ tio Guds bud), men inte om man menar en religiös lagstiftning såsom den muslimska sharialagen.

Religioner är olika, de har olika ursprung, olika rötter, och om man hävdar att en religion utövas bäst om man utgår från rötterna, så kommer samhällen som präglas av islam och kristendom att se väldigt olika ut, om man utgår från religionens respektive rötter.

Ett annat problem som jag skrev om i mitt tidigare blogginlägg om detta, är att den sekulariserade nutidssvensken har svårt att inse, att religion för majoriteten av världens människor faktiskt är något som omfattar hela livet och inte bara en liten privat sfär. Religion måste få påverka mer än privatlivet enligt majoriteten av världens befolkning. Det betyder också att man inte kan sitta på någon sekulariserad religiöst ”neutral” position och bestämma att all religion går ut på kärlek och därför ständigt bli upprörd över religiösa människor som uttrycker bestämda åsikter. Man måste inse att verklig religion omfattar allt, och att man i samtliga länder måste sätta gränser för vad man tillåter. Idealet vore väl om man kunde ge så mycket frihet till människor som möjligt att själva bestämma hur man vill låta sin religion påverka sitt liv, och att gränserna endast gällde när religionen går utöver den egna individuella friheten till att också innebära någon form av lagstiftande/lagskipande tvång gentemot andra. Exempel på det sistnämnda gränser är att man t ex inte tillåter tvångsgiftemål, månggifte, stening av äktenskapsbrytare, inte accepterar sharias lag gällande att mannen får vården av barnen vid skilsmässa, kvinnlig omskärelse (som är en stympning och inte alls likt manlig dito) osv. Däremot borde man i ett demokratiskt samhälle i övrigt ha rätt att följa sin religions krav på hur man ska leva och dyrka sin Gud. En religiös grupp måste själva få bestämma vilka regler som gäller inom samfundet, vilka man anställer osv, men däremot inte ha lagstiftande och lagskipande rättigheter.