Tro och gärningar

Ett ämne som ofta vållat stora diskussioner och många missförstånd, är ämnet tro och gärningar. Blir vi frälsta genom enbart tro, eller genom tro och gärningar? Har människans handlingar någon betydelse för vår frälsning eller är de helt ointressanta? Kan man leva hur som helst och sedan bara säga ”Gud förlåt” och så är allt bra? Eller kan man leva hur som helst och sedan gå och bikta sig och få några föreskrifter för gottgörelse och sedan är allt bra efter att man följt dem? Är det inte egentligen så, att Gud kan förlåta, men vi måste också anstränga oss och göra oss förtjänta av förlåtelsen? Många långa och hetsiga diskussioner har ägt rum om detta, och jag tror att de delvis bygger på okunskap, delvis på att man talar förbi varandra och delvis på att man faktiskt har olika uppfattning.

Som pastor inom pingströrelsen är jag pastor inom ett protestantiskt samfund och som protestanter brukar vi betona starkt att människan blir rättfärdiggjord av nåd genom tro. Det har varit vår undervisning ända sedan reformationens dagar på 1500-talet, då ledare som Luther och Calvin på ett tydligt sätt började lyfta fram den bibliska undervisningen i detta ämne. Detta var egentligen inte reformatorernas påfund utan hade varit känt länge, men det hade legat rätt så undanskymt under lång tid. Augustinus (354-430) var en av de kyrkofäder som kanske tydligast undervisade om detta. Terminologin (och även innehållet) rättfärdiggörelse genom tro har vi i första hand hämtat från Paulus brev till romarna respektive till galaterna.

Rättfärdiggörelse av nåd genom tro betyder att man blir frikänd av Gud och satt in i en rätt ställning (postion/relation) till Gud, att detta sker på grund av Guds nåd, att det mottas genom tro. Innan detta hände, räknades man som syndare, nu räknas man som rättfärdig. Detta är ett juridiskt språkbruk och det är så Bibeln beskriver den troende människans förändrade ställning inför Gud.

Bibeln lär att Gud är en helig och god Gud. Gud är helig och kärleksfull. Bibeln lär också att varje människa är en syndare. Det finns inom oss alla både gott och ont, och allt vi gör är färgat av detta. Sedan Adam och Eva och syndafallet, är vi alla fördärvade (skadade) till vår natur. Sedan dess är vi alla i Guds ögon syndare och ur den aspekten förtjänar vi alla döden för vår synd. Ingen av oss människor kan förändra vår egen natur, ingen av oss kan i vår egen kraft behaga Gud och göra så att han älskar oss och accepterar oss. Våra egna gärningar, vår egen ”rättfärdighet” räcker helt enkelt inte till, den duger inte. Men Gud älskar oss och vill ha gemenskap med oss och därför gjorde Gud det vi inte kunde göra, han ordnade en möjlighet för oss att trots detta bli försonade med honom och accepterade av honom. Han sände sin Son Jesus Kristus till att dö för vår synd. På grund av att Jesus dog för oss, att han tog vår synd på sig på korset, och att Gud uppväckte honom från de döda, kan vi bli försonade med Gud och få syndernas förlåtelse.

Enligt Bibeln står vi alla som syndare inför Gud, vi står med skuld inför Gud på grund av vår synd. Rättfärdiggörelse betyder att vi blir frikända från den skulden. När vi stod med skuld inför Gud, var vi i en position inför Gud, då vi var hans fiender. Efter att ha blivit rättfärdiggjorda, står vi i en position inför Gud då vi är Guds vänner. Och än mer, vi har blivit adopterade av Gud in i hans familj, vi har blivit gjorda till Guds barn. Bibeln säger  inte att alla människor är Guds barn i och med att de är skapade av Gud, utan vi blir Guds barn i samband med att vi tar emot hans frälsning. När vi tagit emot detta räknas vi som rättfärdiga.

Denna frälsning/räddning då Gud försonar oss med sig genom Jesu död och uppståndelse är en gåva från Gud till oss. Vi kan inte själva ta oss den eller förtjäna den, utan det är helt och hållet på grund av Guds nåd, och vi kan bara sträcka fram handen och ta emot det i tro.  Detta är faktiskt ett av den kristna trons huvudpoänger! Ingen annan religion, mig veterligt, betonar så starkt människans totala oförmåga att rädda sig själv och behaga Gud. Det finns många likheter mellan kristen tro och andra religioner, men i detta avseende är den kristna tron unik. Vi kan inte rädda oss själva, men Gud kan och han gör det! Det är nåd – att Gud räddar oss som inte kan förtjäna det eller göra det av egen kraft. Paulus uttrycker det så här:

”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror… Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar” (Rom 3:23-28)

Och för att understryka att det inte är vår förtjänst, så skriver Paulus vidare:

”Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet.” (Rom 4:4-5)

I detta fjärde kapitel av Romarbrevet gör Paulus så en stor sak av att det var så för patriarken Abraham. Han blev rättfärdig inför Gud därför att han trodde. Därefter fick han omskärelsen som tecken. Abraham blev alltså rättfärdiggjord genom tro, utan att ha några egna goda gärningar att hänvisa till, utan att kunna förtjäna det.

”Jag har redan sagt: för sin tros skull räknades Abraham som rättfärdig.” (Rom 4:9)

Det är här många missförstånd och andra svårigheter brukar börja visa sig. En frälsning som är oberoende av våra egna goda gärningar, en frälsning som man bara får gratis utan att göra något! Redan på Bibelns tid tycks detta ha vållat en del huvudbry. Jesu bror Jakob anser sig föranledd att skriva detta:

”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?… Inser du inte, tanklösa människa, att tro utan gärningar är utan verkan? Blev inte Abraham rättfärdig genom gärningar när han lade sin son Isak som offer på altaret? Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar… Ni ser att människan blir rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro.” (Jak 2:14-24)

Jakobs brev uttrycker sig i sådan bjärt kontrast mot Paulus, att Martin Luther på 1500-talet ville utesluta Jakobs brev från Bibeln! Han kallade det för en ”halmepistel”. Nu menar jag personligen, att detta inte alls är en motsättning, och jag ska försöka förklara varför.

Denna skenbara motsättning (jag menar att den är just skenbar) beror på att Paulus respektive Jakob här använder begreppet ”tro” på olika sätt med olika betydelser.

Begreppet ”tro” innfattar åtminstone två aspekter: försanthållande och förtröstan (tillit). När jag tror något, så tror jag att något är på ett visst sätt, jag håller något för att vara sant. Nästa steg är att säga, att eftersom saker och ting förhåller sig på ett visst sätt, så kan jag också handla och agera utifrån det, jag litar på att det är si eller så. Ett exempel: Jag står framför en djup ravin över vilken det hänger en liten gångbro bestående av rep och träbitar. Min vän Bergsvandraren har talat om för mig, att denna gångbro utan problem kan bära flera fullvuxna män som samtidigt promenerar över. Jag tror på detta – jag håller det för sant. Men, frågan är, vågar jag också lita på det och själv promenera över? Har jag förtröstan/tillit?

När Paulus i Romarbrevet och Galaterbrevet skriver om rättfärdiggörelse genom tro, så skriver han om en tro som omfattar båda dessa aspekter. När Jakob använder ordet tro i det sammanhang jag ovan anfört, så skriver han om en tro som omfattar endast aspekten försanthållande. Därför kan man säga, att Paulus och Jakob egentligen är överens. Detta blir enklast att förstå, för den läsare som i detta ögonblick tar fram en Bibeln och slår upp och läser Rom 4 resp. Jak 2.

När Jakob skriver att Abrahams ”tro samverkade med hans gärningar”, så menar han att Abraham inte bara höll för sant att Gud skulle ge honom avkomma genom Isak, utan också litade så mycket på det Gud hade sagt, att han vågade handla utifrån det. När Paulus skriver om den rättfärdiggörande tron, så menar han också en tro som inte bara håller för sant att Gud skänker frälsning, utan också litar på det och vågar satsa hela sitt liv på det, och t.ex. inte också känner sig tvingad att för säkerhets skull uppfylla alla religiösa krav som omskärelse och hållande av hela Mose lag skulle innebära.

Vad betyder då detta?

Är det alltså så, att människan också genom sina gärningar kan behaga Gud och bli frälst? Nej, alla människor är syndare och kan inte på något sätt behaga Gud. Frälsningen är något som Gud kan ge oss tack vare Jesu död och uppståndelse. Det kan bara tas emot i tro. Och även tron i sig är en gåva; ingen kan komma till tro om inte Gud uppväcker tron i oss. Men, den tro som kan ta emot detta är en tro som innehåller både momentet försanthållande (att evangelium är sant) och förtröstan (att det gäller för mig personligen och är sant för mig personligen och att jag måste satsa hela mitt liv på det och att jag därför faktiskt gör det).

Men betyder inte det, att mina goda gärningar faktiskt blir en sorts ”avbetalning” i efterhand på frälsningen? Nej, jag kan inte med mina gärningar betala av någonting. Frälsningen är Guds gåva från början till slut. Det är tack vare Guds nåd som jag överhuvud taget kan göra några goda gärningar och omvända mig till Kristus. Det är den tro som Gud väckt upp i mitt hjärta, som gör att jag inte bara håller för sant att jag är en syndare i behov av Guds nåd, utan också ger mig tilliten att omvända mig till Kristus och be om syndernas förlåtelse. Det är den tron som Gud väckt upp i mig som gör, att jag inte bara håller för sant vad som är rätt eller fel handlande, utan som ockå får mig att lita på det och lyda hans befallningar. Det är genom en sådan tro som en människa blir förklarad rättfärdig av Gud och inför Gud.

Det finns två bra bibliska exempel som illustrerar detta:

1) Jakob tar upp det ena i Jak 2:25 – det är skökan Rachav. Det berättas om henne i Jos 2 resp 6, samt Heb 11:31. Hon var en prostituerad, kananeisk kvinna som hade kommit till den insikten, att Israels Gud var hela världens Gud, och att han hade gett landet Kanaan till Israels folk. Därför agerade hon utifrån det och hjälpte de israelitiska spejarna. Som en konsekvens av det, undgick hon att dödas tillsammans med resten av Jerikos befolkning och hon blev upptagen som medborgare i Israel och blev en del i Jesu jordiska släktträd (Matt 1:5). Hennes korrekta tro (försanthållande) om Gud och Israel, ledde till rätt tillit och därmed rätt handlande. Hon agerade utifrån sin korrekta tro, eftersom den tron innefattade även momentet tillit. Det är en rättfärdiggörande tro – det omfattar både försanthållande och tillit.

2) I Luk 23:39-43 hämtar vi nästa exempel, rövaren på korset. När han hängde på sitt kors bredvid Jesus, drabbades han av insikten att Jesus nog var Guds son, att han själv var en syndare, och att Jesus kunde rädda honom. Han gav uttryck för både sin insikt om personlig synd och att Jesus är frälsare och säger: ”Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike. Jesus svarade: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.” I detta exempel finner vi inget storstilat och hjältemodigt handlande som när Abraham lade sin son Isak på offeraltaret (Jakobs exempel) eller när skökan Rachav hjälpte spejarna (också Jakobs exempel). Här hittar vi bara en insiktsfull och ångerfull rövare, som endast muntligen kan föra fram sin ånger och omvändelse, sin bön om barmhärtighet. Men han blir också frälst, därför att hans tro inte bara var ett försanthållande att Jesus var Messias, utan också en insikt om att han själv var en syndare i behov av nåd, en insikt att Jesus kan frälsa, och en från hjärtat framsagd bön om barmhärtighet (alltså även ett moment av tillit). Det är en rättfärdiggörande tro – det omfattar både försanthållande och tillit.

Motsatsen till denna rättfärdiggörande tro, är en en tro som bara innefattar momentet hålla för sant eller bara innebär ett paket åsikter om vad som är rätt, men som inte i sig har med sig en tillit som leder till omvändelse. Som exempel på detta anför Jakob, att även de onda andarna tror att Gud är en, men det räcker knappast! (Jak 2:19).

Betyder det att man kan leva lite hur som helst och så bara säga ordet ”förlåt”, så är allt OK? Nej, det torde framgå av ovan att det är omöjligt. Ett sådant ”förlåt” lär ju knappast lura någon och absolut inte Gud som ser våra hjärtan.

Betyder det att man kan leva lite hur som helst och sedan gå och bikta sig och följa några föreskrifter om botgöring  och så är allt OK? Nej, som framgår av ovan, så lär man ju knappast kunna lura Gud på det sättet heller.

Syndernas förlåtelse och frälsning ges bara till den som är som rövaren på korset, botfärdig. Dvs, endast till den som har kommit till insikten att jag är en syndare i behov av Guds nåd. Jag kan inte frälsa mig själv, jag kan inte förtjäna min egen frälsning, jag kan endast be om nåd. Den insikten, den som leder till att jag kastar mig ner och ber om Guds nåd, den kallas rättfärdiggörande tro.

Det är därför det inte finns någon motsättning mellan alla de texter i Bibeln som talar om frälsning av nåd genom tro, och de texter som handlar om de goda gärningar vi ska göra som kristna, de bud vi ska hålla, de köttets gärningar vi ska lägga av oss, den Andes frukt vi ska bära, osv. Den rättfärdiggörande/frälsande tron är den som får mig att inse mitt behov av frälsning, som får mig att be om Guds nåd, som får mig att erkänna mig själv som syndare, och som får mig att omvända mig och besluta att aldrig göra så mer igen. Det är den tro som rövaren på korset hade, när han bekände sin synd och bad om nåd; det är den tro som Rachav hade när hon i fast förvissning och övertygelse om att Israels Gud var den ende och rätte Guden hjälpte Israels folk och därmed satsade allt på ett kort; det är den tro Abraham hade när han litade på att Gud inte skulle låta Isak dö, utan vågade lägga honom på offeraltaret… En sådan tro får kristna människor att vilja sluta synda, att överge sitt gamla liv, och slå in på en ny livsbana i lydnad för Kristi bud.

Den som säger sig ha en kristen tro, men inte vill leva i enlighet med vad Bibeln lär oss; den som inte har för avsikt att bekänna sin synd som synd och överge den; den som inte vill lyda Kristus –  den personen saknar ett grundläggande moment i tron, nämligen tilliten och förtröstan. En sådan person borde rannsaka sig själv och fundera på om han/hon verkligen har en kristen tro eller inte. En tro som inte leder till omvändelse, en tro som inte bär frukt, är inte en frälsande tro.

Frälsningen är alltså en gåva som Gud ger mig gratis. Och det förblir en gåva. Jag betalar inte tillbaka i efterskott genom goda gärningar. Alla de goda gärningar jag eventuellt gör, all den lydnad för Jesu bud som jag lever i, är endast ett uttryck för den tro som tar emot frälsningen. Utan dessa uttryck för trons lydnad, så kan man ifrågasätta om jag verkligen har en tro. Som Jakob säger: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (Jak 2:18).

Paulus och Jakob är helt överens. Paulus skriver samma sak som Jakob i t.ex. Gal 5, fast med lite andra ord.

De gärningar jag gör nu är inte en avbetalning för min frälsning, därför att frälsningen är gratis. Den är Guds gåva som tas emot i tro, som Gud ger. Men, de gärningar jag gör är grunden för hur jag ska belönas den dag jag står inför Gud i domen, inte belöning i form av evigt liv eller evigt straff, utan inom ramen för det eviga livet. Det finns många texter i NT som talar om detta, bl.a.  2 Kor 5:10; 1 Kor 3:8-16.  Jesus talar exempelvis om detta när han i liknelsen om talenterna, påvisar att det finns olika grader av belöning. Om detta finns det mycket att säga, men jag gör det inte i detta inlägg.

Länkar:

a     b     c      d           f

18 reaktioner till “Tro och gärningar”

  1. Mikael
    Jag har inte läst hela ditt långa inlägg, jag fastnade bara för ingressen 😉

    Du skriver ”Eller kan man leva hur som helst och sedan gå och bikta sig och få några föreskrifter för gottgörelse och sedan är allt bra efter att man följt dem?”

    Så är det åtminstone inte enligt Kyrkan. Endast den som med uppriktigt hjärta ångrar sina synder kan få förlåtelse. Så någon som lever hur som helst och som planerar att fortsätta leva hur som helst kommer inte få förlåtelse hur många gånger han än biktar sig eller hur många botgärningar han än företar sig. Det kommer an på hjärtats inställning…

    Att försöka vinna billiga poänger genom att sprida vanföreställningar om Kyrkan kan också förlåtas, om du ångrar det uppriktigt 😉

    Allt gott!

    1. Tuve, när du läst hela mitt inlägg, så ser du att jag inte haft för avsikt att sprida några vanföreställningar, även om jag i inledande stycket citerar några sådana.

  2. En fundering jag har som ansluter till Mikaels tema är hur vi bedöms på Domens dag. Där råder ofta olika uppfattningar. En uppfattning är att vi får stå där skamsna och rädda med stort ”r” medan alla våra missgärningar rabblas av nån, men att Jesus sen träder fram och säger: jag dog för denna människa, hon accepterade mej, jag tar på allt ni sagt om denna.

    En annan uppfattning är att våra synder är utraderade i och med att vi genom tro tog emot frälsningen, ingen i himlen kommer ens ihåg vad vi gjort, och att domen därmed är rätt snabbt avklarad, för att uttrycka sej halvt vanvördigt: du människa är frikänd, varsågod och träd in i min faders fest. Medan den icke frälsta människan istället råkar ut för uppräknandet av alla missgärningar och dessutom på slutet får höra det fasansfulla, att evigheten inte är till för henne.

    Och en annan fundering som ansluter till Mikaels tema: vi syndar ju jämt. Jag har syndat flera gånger sen jag började skriva den här texten (jag oroar mej nämligen för ett bankmöte om en timma där jag inte vet vad jag förväntas säja, oro innebär att jag inte litar på att Gud är med mej, tror inte på att han kan hjälpa, det är en synd!). Men kommer Jesus tillbaka just när vi syndat, kanske inte vet om det än, kanske inte hunnit med att be om nåd, eller jag dör just i detta ögonblick, hur verkar nåden då? Räcker tron till även för detta? En jättelik fråga som har orsakat stora schismer mellan generationer tidigare. En icke förlåten synd fast jag är frälst…

  3. Wildwest skrev: ”Men kommer Jesus tillbaka just när vi syndat, kanske inte vet om det än, kanske inte hunnit med att be om nåd, eller jag dör just i detta ögonblick, hur verkar nåden då? Räcker tron till även för detta? En jättelik fråga som har orsakat stora schismer mellan generationer tidigare. En icke förlåten synd fast jag är frälst…”

    Joh. 10:27 Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig. 28 Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29 Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. 30 Jag och Fadern äro ett.»

    Jag känner mej manad att skriva ett svar till dej, men vet faktiskt inte hur och var jag skall börja, så det kanske blir helt ostrukturerat.

    Inte är det synd att känna stress och oro. Käslor är varken syndiga eller meriterande, även om orsaken till känslor kan vara synd. Jesus var ordentligt stressad och orolig i Getsemane.

    Och inte sitter Gud med en russin-vågskål och en kronometer och säger: Jaha, han var stressad och fick en hjärtinfarkt, och hade inte tid att bekänna. Den kan vi alltså bocka av.

    Inte heller är förlåtelsen och frälsningen beroende av ditt minnes skrärpa. Om det finns saker i det förflutna som Herren vill att du nystar upp så kommer han säkerligen att hjälpa dej att komma ihåg dem på rätt sätt och i rättan tid.

    Visst finns det synd som leder till död. Men det handlar då om saker där man vet att man handla stick i stäv mot Guds vilja och ändå gör detta med berått mod.

    Ingenstans i Bibeln ser vi en Gud som tillämpar millimeter-rättvisa och kallar detta för nåd. Det var ju just ett av fariseernas misstag att sila mygg och ge tionde av dill. Den som vill bli rättfärdigförklarad på grund av att han hållit alla bud (även de bud han själv gjort) missar nåden.

    Du frågar konkret: ”Räcker tron till även för detta?”

    Kanske får du ett bättre svar om du formulear frågan på annat sätt. Räcker nåden till även för detta?

    Svaret är säkert jag för de situationer du skildrar. Jesus påpekade att man inte kan vandra utan att få dammiga fötter. Och han tog själv initiativet att tvätta lärjungarnas fötter. Han är likadan idag!

    Samme Jesus lärde oss att be Fader vår….. en andlig, daglig fot-tvagning.

    Om du kan få tag på ”Prestationslös Tro” av Sven Reichmann, kan jag rekommendera den.

    /Kjell

  4. Skyll dig själv! Du kunde ha blivit ……..

    Det är lögnen som fortfarande predikas av prosperity-förkunnarna och New-Age och några flera, även världsreligioner.

    Skyll dig själv, är bara ett annat sätt att säga: ”Du har skuld och nu måste du göra bot och betala tillbaka allt.”

    Du måste(!) tro på kärlek och nåd, annars….

    Du måste uppfylla lagen, annars…

    Evangelium säger något annat. Det är därför som det ÄR ”goda nyheter” även fats de faktiskt prdikats alla nästan 6000 år som planeten Tellus har varit befolkad.

    Evangelium är att du inte kan göra dig själv skuldfri, men att det finns EN som du kan vända dig till som gör det åt dig!

    Det senaste århundradet har vi sett Upplevelse-förkunnelse, Manifestations-förkunnelse, Villgott-förkunnelse, Vinst-förkunnelse och Instant gratification-förkunnelse.

    Denna ”utveckling” har inte bara skett i ”kristenheten” men runt om oss. För hundra år sedan var en målare tvungen att arbeta en tid för att producera ett porträtt. För 50 år sedan hade man ett foto på någon vecka. Idag ser vi resultatet på digitalkamerans display efter några sekunder och kan trycka ut det på ett par minuter.

    Matlagning och matvanor har i samma period skiftat från nödvändigt bränsle till snaskande på fastfood och läkkerheter.

    Det tog veckor att resa från Sverige till Kenya, nu tar det 9 timmar med direktflyg.

    Snabbare, effektivare, bättre … på sjuttiotalet trodde vi faktiskt att sjukdomar skulle utrotas och världens problem lösas av vetenskapen.

    Kristen förkunnelse har i hög grad smittats av tidsandan.

    Den totala bild som du skildrar är oerhört viktig. Den som har kort perspektiv på saken och kanske otillräcklig bibelkunskap riskerar att hamna i en sorts kristen framtids-positivism med välsignelse ritualer och vinst-förväntan.

    Den som tror att galenskaperna i nya läror och förkunnelser har kulminerat kommer nog att gnugga sina ögon igen.

    De som förkunnar ensidiga och överdrivna läror borde fundera på om det leder de obefästa till förförelse. Förförelser måste ju komma, men …..

    Ser fram emot kommentarer från dem som seriöst läser hela din artikel. Framför all naturligtvis från dem som uttalat sig mycket ensidigt om den förmenta konflikten mellan Guds bud och hans nåd.

    /Kjell

  5. Mikael
    Har eg. inget att invända mot det du skriver så här vid en första genomläsning.

    Även om du skriver att rättfärdiggörelsen ger oss en rätt ställning inför Gud och att vi nu räknas som rättfärdiga, så kunde man kanske betona den aspekten mer. Det handlar ju inte endst om ett frikännande, syndernas förlåtelse, utan även om en tillräknad rättfärdighet. Grt ord dikaioo, betyder rättfärdiga, rättfärdiggöra, förklara som rättfärdig. I Guds ögon står vi som rättfärdiga i Jesus. Hans rättfärdighet tillräknas oss.

  6. Mikael Karlendal:
    Detta var den absolut bästa bloggpost jag har läst av en svensk!

    Otrolig viktigt att du tar upp att Guds nåd är trons grund och förutsättning, inte tvärtom. Detta är ett ämne vi inte hör så ofta i svensk kristenhet.

    Men jag undrar, ska du inte skilja mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen? Rättfärdiggjorda blir vi ju den dagen vi anammar nåden, vilket vi kan efter vi har fått tron (Kristi offer, inte vår tro är den enda grunden och orsaken till evigt liv).
    Medan helgelsen är ju häller inte något som kommer av vår egen kraft utan sker genom Anden som en frukt av tron på evangeliet. Helgelsen i sin tur är ju något som föder fram gärningar, och utan att man helgas, utan att man växer i Kristus, utan att man börjar komma i insikt om sanningen, osv- så kan detta vara tecken på att man inte har en frälsande tro, att man inte är en ny skapelse i Kristus (fött på nytt).
    Men likaså, rättfärdiggörelsen, och helgelsen är väl två skilda saker? Annars blir det ju lätt såsom RKK lär- att den troende blir rättfärdiggjord på grund av sin tro, när den blivit verksam i kärlek. Nu är jag mycket väl medveten att du absolut inte formulerar dig så i texten, men konsekvensen kan lätt bli om man talar om livet i Kristus (helgelse) i samband med frälsningen.
    Kanske jag läste dig fel?

    Men åter igen, ett helt utmärkt blogg inlägg! Må alla pastorer inom PR läsa ditt inlägg! Mer nåd! http://www.youtube.com/watch?v=Ldtv_j8xppw – en lovsång med tanke på detta underbara ämne! 😀

    1. Michael, jag menar som så, att rättfärdiggörelsen är en objektiv engångshändelse som man rent subjektivt tar emot vid ett tillfälle. Den fortsatta processen i det kristna livet, då vi bär Andens frukt (eller hur man nu vill formulera sig) kallas normalt sett helgelse. Rättfärdiggörelsen är något som Gud gör i nåd, då han förklararar oss rättfärdiga i Kristus, i den är jag som människa helt overksam. Jag har fått en tro av Gud som kan ta emot, men jag är overksam. Rättfärdiggörelsen är helt och hållet Guds verk. Helgelsen är Guds pågående verk i oss där han verkar fram mer Kristuslikhet i oss. I den processen kan du och jag vara medverkande med vår av Gud i frälsningen frigjorda vilja. Ofta lyssnar vi dock mer till vad Paulus kallar köttet och snarare motarbetar Guds verk i oss. Men, och det är viktigt att påpeka, ingenting i det som sker i helgelseprocessen eller i vår kristna vandring i lydnad för Kristi bud är något som meriterar oss inför Gud, så att vi på något sätt skulle kunna hävda att vi åtminstone lite grann har förtjänat vår frälsning. Utan allt jag gör i lydnad för Kristus, allt positivt som sker i min fortsatta vandring som kristen, är endast en naturligt frukt av den tro som Gud har uppväckt i mig, den frälsande tron, men det är alltså inte jag som frälser mig själv eller hjälper Gud att frälsa mig. Frälsningen är helt och hållet Guds verk. Jag skulle nämligen inte kunna medverka, om det inte var för Guds nåd. Alltså, blir man inte frälst genom sin egen ansträngning och vilja, utan genom Guds suveräna nåd och beslut.

  7. MGH
    Ja det är rätt. RKK kommer ju tillbaka i gärningslära när de talar om att det är den av kärleken formade tron som frälser, inte tron allena. Då blir ju den oundvikliga slutsatsen att det är vår kärlek som frälser oss d v s genom gärningar och inte inte genom tron allena.

  8. Mikael:
    Vi är nog helt och hållet helt eniga! 🙂

    Men en tilläggs fråga: Stort sätt alla evangelikala (i Sverige) menar på att alla människor har en gudomlig gnista, en del vill gå så långt att säga att alla människor har en del av Den Heliga Ande. Ett exempel: http://www.youtube.com/watch?v=Poi3imQkQsQ (Rob Bell)… Om vi fortfarande har en del av Den Heliga Ande, om vi fortfarande har kvar en del av den Gudomliga gnista Gud la ned i oss i skapelsen, varför behöver vi då att bli fött på nytt? Och borde det inte vara möjligt att medverka i sin egen frälsning om man fortfarande har kvar en gudomlighet efter syndafallet? Betyder inte det att människan är inte helt fördärvat, och om hon inte är helt fördärvat, har inte då katolikerna rätt?

    1. Michael, jag har inte tittat på videon, men jag menar i linje med klassisk kristen teologi, att människan är bara människa, bara skapelse. Allt tal om gudomlig gnista i människan är hedendom, gnosticism. I detta fall tror jag att även katolikerna skulle hålla med mig. Det är enligt Bibeln (se t.ex. Apg 17) Gud som ger liv och anda åt allt som lever, men det framläggs inte i Bibeln som att alla människor har en del i den helige Ande, utan endast att de har fått livet från Gud. Den helige Ande ges endast till de som tror.

  9. Michael, det står i Ecclesiastic att Gud har lagt evigheten i våra hjärtan och vi brukar använda det med att säga att alla människor har ett tomrum i sina hjärtan som bara kan få sin satisfaction (ursäkta glömmer svenskan) hos Gud.

    Men att alla människor har en gudomlig gnista eller en del utav den helige Ande är ju villolära.

  10. Hej igen,

    Kan ju citera Rob Bell: ”Och i Bibeln är allt som är emot männisrkona emot Gud. Första Moseboken börjar med att Gud skapar världen och sedan skapar människorna ”till sin avbild”…Vi återspeglar hurdan Gud är och vem Gud är. Det bor en gudomlig gnista i varje enskild människa. Alla överallt. Bärare av den gudomliga avbilden…”
    Eller för att citera Shane Hipps, Bell’s predikant kollega (de samarbetar flitigt):
    ”The sail is like religion; the wind is the Spirit. You need a sail to catch the wind; to harness the wind, but ya gotta realize that sail isn’t the wind. The sail is actually dependent on the wind.
    You see, here’s the crazy thing; the Spirit—the wind—doesn’t need sails in order for it to move about the world. The sails need the wind. So the Spirit, in order for it to move and operate in the world, has no need of religion.
    But we—those of us made the way we are—for some reason, need sails in order to catch the wind. We need religious structures, external things…some religions are better equipped to catch the Spirit of God…This Logos affects everybody; including Osama Bin Laden. As long as he’s got breath, in him is a spark of the divine.”

    Till och med Stefan Swärd anser ju att Rob Bell förkunnar en klassisk kristen teologi. Vad ska man tro?
    Hur ser ni på det?

    Kanske nån undrar vad detta har med tro och gärningar att göra, vad detta har med rättärdiggörelsen att göra. Men hur man ser på människan, vad slags människobild man tror Bibeln har- avgör ju vad slags evangelium man förhåller sig till. Därför lyfter jag upp detta.

  11. Mikael
    Tack för din senaste Blogg! Under tiden så har jag stavat på de tidigare om Calvins lära. Med mig till din Blogg har jag som sagt stenhårda tolkningar från andra håll eller kanske benhårda formuleringar i rätt eller fel.
    Om någon betonar predestinationen att få är kallade och utvalda bör den personen kunna förklara den dubbla predestinationen också.
    Om någon betonar, att vi inte fått en fri vilja bör den personen kunna förklara alla bibelverser, som visar på vårt egna ansvar hur vi handskas med ”Nåden allena”.
    Jag blandar inte ihop att Gud gjort absolut allt som behöver göras för vår frälsning genom Jesu försoningsdöd med att jag också behöver göra något. Guds gåva i Jesus Kristus kan inte tvingas på någon. Om jag är tjurig och inte vill förlåta min medmänniska, så kan inte Gud tvinga på mig helgelse heller.

    Du skriver tydligt, tydligare än förut om Calvins lära. För vanliga bibelläsare är det bättre att få hänvisningar till bibeln. Paulus är bättre på utläggningar än Luther och Calvin eller andra någonsin kunde bli.

    Tack Mikael och Guds välsignelse!
    Hälsningar
    Gunnel

    1. Tack Gunnel! Om du läser mitt senaste inlägg om predestinationen, så ska du se att enligt den calvinska tolkning av texterna om vårt eget ansvar, så bejakas dessa helt och fullt. Sen är det så, att en calvinist samtidigt lär att det är Guds förutbestämmande hand bakom det som sker. Kan vi logiskt förklara detta? Nej! Men, eftersom det är Bibelns undervisning, så accepterar vi (calvinisten) det ändå. Eftersom du, Gunnel, så gärna efterlyser hänvisningar till Bibeln hellre än till Calvin och Luther, så borde väl denna calvinistiska acceptans av även de svåra bibelorden vara tilltalande och/eller åtminstone förståelig.

  12. På andra bloggar har det sammanlagt skrivits tusentals kommentarer om detta där man bestrider varandras åsikter.

    På en del bloggar rasar striden fortfarande.

    Det måste vara kvaliteten på din bloggpost som gör att det blev så få kommentarer om detta ”hjärteämne” här.

    Tydligen kommer man inte runt dina argument, och tydligen handlar diskussionerna på andra ställen ofta om trätlystnad och avsiktliga tillspetsningar.

    Väl underbyggda argument kan man ju inte bemöta utan att ta tid att själv söka, läsa och fundera. Och detta är tydligen för mycket besvär för en del storskrivare som annars aldrig saknar personliga åsikter.

    Väl skrivet, Mikael!

    /Kjell

  13. Visst är vi frälsta av bara nåd..
    Frälsningen är ju dock en livsvandring.. Paulus talar om att vi inte kan göra något för att få trons gåva, dvs gärningar. Den ges av bara nåd.. Vi skall inte glömma att Paulus talar till skriftlärda som anser att det räcker att hålla lagen, så bli man rättfärdig inför Gud.. Paulus talar då om att det måste ske ett verk från ovan, den helige andes utjutelse i hjärtat..

    Men när vi sedan fått trons gåva (talent) så gäller det att förvalta den. Man kan gräva ner den, man kan även få den att växa. Det kan vi se i linkelsen om talenterna.
    Jesus talar om för oss att tron kräver gärningar.. Han går så långt i denna undervisning att han menar, att hans egen död på korset är totalt meningslös utan gärningar. (”Det ni inte gör mot en av dessa minsta, har ni heller inte gjort mot mig, gå bort från mig, Matt 25)

    Paulus talar även om för oss att frälsningen kan gå förlorad, därför säger han ” arbeta med fruktan och bävan på er frälsning” (Fil 2:12)

    Jesus talar även om för oss hur hårt och svårt det är att följa honom. Vi måste verkligen prioritera honom..

    ”Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst” (Mark 13:13)

    Det var några aspekter av detta ”stora” ämne 🙂

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.