Kultur som förvaltarskap

Göran Hägglund försvarar sig i Dagen idag mot den kritik han bl.a. fått av Maria Küchen och Jörgen Lind. Kortfattat, så kan man väl säga att Hägglunds försvar är klockrent. Hägglund försvarar sunt förnuft, han försvarar vanligt folks rätt att bli tagna på allvar och inte klappade på huvudet av proffstyckare inom kulturen, media eller politiken. Han försvarar vanliga människors rätt att bli upprörda över vissa stollars sätt att bedriva ”konst”, som t.ex. när någon vandaliserar en tunnelbanevagn, filmar det och kallar det konst, eller när någon spelar svårt psykiskt sjuk och blir intagen på psykakuten och kallar det ”konst”. Det är bara att skriva under! Kulturvänstern ägna sig åt självrannsakan mer än något annat!

Från kristet perspektiv finns det mycket man skulle kunna säga om kultur i dess många olika former. Faktum är att kultur är något vi människor gjort sedan tidernas begynnelse. Man kan säga att det hela börjar redan i skapelseberättelsen i 1 Mos 1-2. Människan är skapad till Guds avbild, vilket innebär att hon på ett sätt är Guds ”ställeföreträdare” här på jorden, därmed ligger också kreativiteten i oss. Det förpliktigar. Människan blir tillsagd att föröka sig, uppfylla jorden och råda över den. Hon blir satt i Edens trädgård för att bruka och bevara den. Allt detta skulle kunna kallas ”kulturarbete”, naturligtvis mycket annat också. Men i en viss mening handlar detta om att skapa, förvalta, bruka, bevara sitt hem, jorden. Om man utifrån skapelseberättelsen skulle resonera om vad vi människor gör för den värld vi lever i ur kulturellt perspektiv, så skulle man t.ex. kunna ha synpunkter på vad som är god konst, god litteratur osv. Det framgår inte som något självklart från detta perspektiv, att det är konstens uppgift att provocera, att det skulle vara ett mål i sig. Snarare, vore det väl mer logiskt att tänka sig att konstens uppgift vore att skapa skönhet, att skapa sådant som är upplyftande, sådant som ärar Skaparens storhet, att skapa sådant som gör vårt hem vackert, trivsamt, spännande mm. Om man ser kulturen som en förlängning av vad vi gör med våra egna privata hem och trädgårdar, så faller antagligen mycket av det som idag kallas god konst bort (som t.ex. vandalisering av tunnelbanevagn och spelande av mentalsjuk).

Ytterligare ett intressant perspektiv på kultur utifrån Bibeln är 2 Mos 35:30-36:2. Där berättas om hur israeliternas tälthelgedom, tabernaklet, skulle göras. Det berättas om hur Herren fyllt vissa personer med gudomlig ande, insikt och skicklighet att utföra diverse konst- och hantverksarbeten som skulle vara till nytta vid tillverkandet av tabernaklet. I denna och andra liknande texter framstår anlaget att vara konstnär, hantverkare, författare mm som en gåva ifrån Gud. Sådana gåvor måste förvaltas väl, de ska inte användas i destruktivt syfte, utan i uppbyggligt syfte. Vi är alla Guds förvaltare i det vi gör.

Vad allt detta innebär för hur konst, litteratur och annat ska se ut, är inte min uppgift som pastor att uttala mig om. Jag ska inte göra det, kan inte göra det, och det är inget mål i sig att jag ska göra det. Men, utifrån ett bibliskt perspektiv av detta slag, kan jag inta en kritisk hållning gentemot mycket som i vår tid framställs som god konst och god litteratur. Ideologi, teologi, religion, politik, livsåskådning och annat sådant utövar ett stort och genomgripande inflytande på all form av kulturarbete. Därför är inget sådant arbete neutralt, inget sådant äger rum i ett neutralt ingenmansland, och inget sådant är därför höjt över all kritik. Från ett bibliskt perspektiv måste man också väga in syndens inflytande över oss människor. Bibeln lär att vi människor är förstörda i vår natur av synden, och det påverkar allt vi gör och därmed även kulturen. En hel del av det som idag kallas konst är snarare uttryck för denna syndens destruktiva tendens, än ett ett uttryck för skaparkraft och estetiskt sinne som är gåvor från Gud.

Vi som är vanliga medborgare i detta land ska definitivt inte låta oss skrivas på näsan av någon kulturvänster vad som är rätt eller fel. Det är bra att politiker som Göran Hägglund vågar ta bladet från munnen och utgöra en motröst mot den elitistiska kulturvänstern och dess förakt mot vanliga människor. Som pastor säger jag inte vad som är god konst och kultur, men jag anlägger ett bibliskt perspektiv på saken, och utifrån det kan man ha kritiska synpunkter och föra resonemang.

a b c

12 reaktioner på ”Kultur som förvaltarskap”

  1. Hörde ett samtal mellan två bildkonstnärer, då den en sa ”Konstnärer är ett seende släkte”. Detta tycker jag är en bra beskrivning av konsnärsyrket. Det handlar om att se / höra och åskådliggöra det, som ett otränat öga / öra inte lägger märke till. Det kan handla om att se skönheten i det som vid ett hastigt påseende framstår som fult. Men även att se det anstötliga i det som vid ett hastigt påseende framstår som oproblematiskt. Och jag hoppas verkligen att någon konstnär läser lusen av Göran Hägglund efter hans fräcka anspråk på att representera ”verklighetens folk”.

    Det är ju faktiskt inte kultureliten utan en iskall politisk elit, som Göran Hägglund, som har gjort verkligheten eländig för många – och därigenom har drivit aborttalen i höjden. Men de drabbade tillhör väl inte ”verklighetens folk”, utan det gör bara en frikyrklig övre medelklass, som även den har tröttnat på kd:s alla svek? Och ska lockas tillbaka. Det är skamligt när ledaren för ett parti, som har ”Krist” i partinamnet, så naket vädjar till egoismen och okunnigheten (om att alla inte har det lika bra) hos sin väljare. Härigenom dras den bekännelsetrogna kristendomen i vanrykte som ett politisk ”högerprojekt” – vilket legitimerar nygnostikernas tilltag att lancera sina avgudaläror som ”vänsterkristendom”.

    Det är inget allkristet intresse att Hägglund och hans Mammonsdyrkande parti klamrar sig fast i riksdagen. Det är däremot ett allkristet intresse att förståelsen för den kristna religionen ökar hos de övriga borgerliga partierna – och hos oppositionspartierna!!!

    Det är öht ingen kristen ståndpunkt att vara mot den här konstnärinnan som spelade psykiskt sjuk. Om det var god konst överlåter jag åt konstexperterna att bedöma. Ett konstverk är ju inte ”god konst” enbart för att budskapet är angeläget. Men visst handlade det om ett seende – insyn i psykiatrins slutna rum. Det är direkt alarmerande när ledaren för ett regeringsparti, menar att en verksamhet, som bygger på lagligt tvång – och han själv dessutom har yttersta ansvaret för, ska skyddas mot insyn.

    ”Konstverk” av det här slaget borde inte behövas – utan behovet av medborgerlig insyn borde uppfyllas på ett annat – och framförallt lagligt – sätt. Men med maktens hela arrogans har Hägglund dragit uppmärksamheten från den fråga, som konsnärinnan antagligen ville belysa.

    Det är ju konsnärsyrkets seende och hörande uppgift, som gör att den kristna konsten skan stödja och åskådliggöra den kristna förkunnelsen. Men vår tid lider brist på religiös konst som både är ”god konst” och bibel- och bekännelsetrogen. Och kyrkor är inga konstsalonger, där profan eller t.o.m blasfemisk konst ska visas bara för att den uppfyller kravet på att vara ”god konst”.

  2. wildwest skrev:
    ”Konst som kommer ur hat eller uppror kan inte vara upplyftande. Den har vi som kristna ingen anledning att understödja eller upphöja. Jag har själv redan svårt för Ingmar Bergmans inre demoner, som han talar om, och hans uppgörelse med föräldrarnas kristendom. Sen finns det många värre exempel.”

    Jag för min del är uppvuxen i ett hem där det bara var arbete som gällde – ingen intellektuell kultur. Bio och teater var aldrig aktuellt ens inom SMF.

    När Ingmar Bergman var död började jag att se hans filmer på TV t.ex. Nattvardsgästerna och var tvungen att tänka om och som fotointresserad upptäckte jag innehållet och ljussättningen och vet om Sven Nykvist som ”missionärsbarn”. Har någon av de två tagit sig sin konstnärsbegåvning? Har Peter Halldorf gjort något för att få sina intellektuella gener? Har han gjort något för att bli frälst? (för att återknyta till att vara utvald).

    Så många fördomar det finns kvar om intellektuella i motsats till ”arbetare”!
    Så många fördomar det finns kvar mot pingstvänner! Och jag är en av alla som brottas med fördomar.
    Vi har olika genuppsättningar och konstnärer, som är hatiska mot kristendomen kanske behöver förbön?

  3. Johan:
    Trist att höra att du är så överbevisad om Rom. Men vi har åtminstone det gemensamt att vi båda kan tycka om en god blogpost oberoende av vem som är författaren. Här är ett exempel på en katolsk artikel jag själv tyckte om: http://ignatiusinsight.com/features2007/elm_intromatthew_sept07.asp – även om jag tror jag lägger helt andra värderingar i de olika orden än vad artikel författaren gör- men det till trotts en katolsk artikel jag uppskattade.

    Själv tycker jag du delvis har rätt kring pingst, att rapa bibelord och vara bibelförankrad är inte samma sak. Rick Warren citerar Bibeln över 1200 gånger i sin bok ”purpose driven life”- själv anser jag inte den boken är bibelförankrad överhuvudtaget- till trotts för extremt många bibel citat (Warren är inte pingstvän- men jag använde honom som exempel för att understryka att bibel förankrad och att rapa bibel ord inte är samma sak).

    Kring Pingsthjältar, så beror det på om vi talar Skandinavien eller globalt. Men nordmän som Thoralf Gilbrant och T.B Barratt är exempel på vad jag skulle klassa som gamla ”pingst hjältar”, man kan kanske inte undgå att nämna Lewi Pethrus i sammanhanget, men själv står jag nog närmare Henning Thulin teologisk i så fall (åtminstone utifrån de böcker jag har läst)- jag är inte så säker på om jag gillar Lewi Pethrus sin teologi, men nu har jag bara läst tre böcker av honom- och det är klart att han ändrade sina teologiska övertygelser avsevärd vid flera tillfällen, så lite svårt att få en klar bild vad han stod för.
    Sen beror det också på vad man klassar som ”pingst”, är det de som tillhör Assembly of God? Är det de som tror på tungotalet?
    Men oberoende av vad man tycker, om man tittar på väckelserörelserna, och den tidiga pingströrelsen (1900-1950) så är det ju helt klart att extremt många var gott insatt i teologi, och dessutom var riktig bibel förankrade…

  4. Michael. Jag är katolik och förblir katolik till min död. Jag är naturligtvis inte ense med Mikael om allt han skriver, men det har inte med saken att göra. Jag kan uppskatta en god bloggpost även om jag i sak är oenig.

    När man i Pingst talar om att någon är lärd så menar man oftast att personen ifråga kan rapa bibelord. Någon större teologisk, vetenskaplig, eller analytisk förmåga har i varje fall inte jag stött på. Ibland kan man till och med ana ett kunskapsförakt. Här tycker jag att Mikael ligger lite före många andra pingstpastorer och det gör mig mycket glad.

    Vilka pingsthjältar menar du? Att det finns många goda predikanter håller jag med om. Men vid sidan av det så behövs även folk med intellektuell begåvning. Bland Sveriges bloggande pingstvänner så har inte jag stött på det tidigare, vid sidan av Pelle Poluha och Halldorf den yngre.

  5. Johan S:
    Inte för att det har med samtalet att göra, men jag trodde du var katolik?- Är du pingstvän eller katolik?- Bara så jag för det klart för mig 🙂 .

    Ju håller med om att Mikael (om jag ska tala utifrån vad jag läser på denna blogg) hör till bland de sällsynta inom pingst- Sverige, ser man lite mer globalt- så är han väl ganska ”normal” pingstpastor med en sund teologi och sunda åsikter.

    Sen intellektuell tradition i pingst?- Har du läst någon litteratur från de gamla pingst hjältarna från den tidigare PR? – Man kan ju inte precis säga att de var ointellektuella. Tror nog dagens pingst pastorer har mycket att lära från dem.

  6. Gosh, du stämmer verkligen inte in på min bild av hur den typiske pingstpastorn är. Och jag har ändå varit pingstvän i över 20 år så jag har sett det mesta. Om man buntar ihop dig med Pelle Poluha och Halldorf så kan man nästan ana början på en intellektuell tradition i Pingst (i övrigt har ni tre kanske inte så jättemycket gemensamt).

    Trevlig eftermiddag!

  7. Michael Hawk säger faktiskt något bra. Jag är konservativ och vill återgå i mycket och månget till det, som har varit. Men det viktiga för oss kristna är, att tala SANNING. Det är oviktigt för mej veta om det, som jag står för, är majoritetens eller minoritetens uppfattning. Sådana diskussioner blir bara till meningslösa pajkastningar. Jag är faktiskt besviken på en del kristna debattörer, som påstår utan att verkligen kunna bevisa, att de representerar majoriteten av svenska folket med sina åsikter. Det är mer fruktbärande att argumentera för sin tro/uppfattning på sakliga grunder än att svepande tala om ”vanligt folk” eller ”de flesta av oss”.

    Jag tycker nog, att socialismen i dess liberala form, har påverkat svenska folket mer än det stora röda partiet. Det sorgliga med den nuvarande regeringen är att man INTE för tydlig borgelig politik, utan man vill vara nära sossar i många frågor.
    En borgerlig regering bör föra tydlig politik, som man kan känna igen. Att bli lik alla är inte gott.

    Självklart ska man som konservativ reagera emot konstiga konstyttringar, som vi inte kan anse som riktig konst. Det bör finnas skillnad mellan människa och apa.

  8. Jag dristar mej till att helt avvika från ämnet i akt och mening att föreslå Dej, Mikael, några för mej intressanta teman att ta upp i Din blogg.

    I min familj, dvs mina föräldrar och jag, själv är jag singel, diskuteras ständigt kristenliv och teologi på lekmannanivå. Nästan för mycket ibland. Men det beror väl på att både mina föräldrar och jag har upplevt perioder av väckelse och lider av den ytliga och menlösa kristendom som finns idag i kyrkorna.

    Vi tycker lika om mycket, men inte om allt. Och jag är ödmjuk nog att inte köra över mina föräldrars mångåriga kristna erfarenheter och bibelkunskap utan vidare. Men för att eventuellt kunna forma vettiga motargument skulle jag vilja ha lite hjälp och undrar om Mikael har lust och möjlighet att ta upp dessa teman i sin blogg. Det kan ju intressera flera än mej.

    1) Andens dop kännetecknas av tungotal. Annars vet man inte att man är andedöpt. Min uppfattning hittils är att tungotal är en gåva bland många, till och med kategoriserad som en av dom ringare enligt Paulus, och att man kan vara andedöpt utan att tala i tungor. Eller vad kallar man alla stora kristna män som funnits innan Azusa Street? Wycliffe, Hus, Luther, Wesley, Waldenström, Rosenius osv.

    2) Demoner: kan dessa befinna sej fritt flygande i rum eller kräver de personer att bo i? Mina föräldrar talar om möten som hållits i biosalonger och där det känts kusligt.

    3) Guds straff eller inte? Den äldre frikyrkogenerationen talar ofta om Guds straff. Kan en kärleksfull Gud aktivt straffa eller är det vi människor som utsätter oss för ondskans attacker genom att inte lyda Guds bud?

    4) Dans: är det synd eller inte? Håller på att orsaka ett utträde ur församlingen… Likaså det synnerligen breda begreppet rockmusik.

    5) Applåder: är det att ära en människa? Vad skiljer en applåd från att klappa om nån efter gudstjänsten och säja att det var bra gjort?

    6) Profetior: hur noga ska dessa överensstämma för att man ska kunna tala om att profeten har profeterat rätt? Skrivet med tanke på Wilkersons profetior från 70talet med anknytning till finanskrisen, som stämmer förbluffande väl på en del punkter, men inte på andra.

  9. När det gäller många kulturarbetare finns en inre människa som är hatisk, upprorisk, arg och sårad och vill få utlopp för sina känslor genom konsten. I ett demokratiskt och öppet samhälle måste man få möjlighet att visa det man vill, men som kristna bör vi ändå ställa oss frågan hur upplyftande viss konst är. Konst som kommer ur hat eller uppror kan inte vara upplyftande. Den har vi som kristna ingen anledning att understödja eller upphöja. Jag har själv redan svårt för Ingmar Bergmans inre demoner, som han talar om, och hans uppgörelse med föräldrarnas kristendom. Sen finns det många värre exempel.

    En svårare fråga är hur mycket av den officiella konsten som ska skattesubventioneras. Här finns nog ingen lösning som tillfredsställer alla. Ett förslag så gott som något är att öronmärka en viss procentsats av BNP, precis som man försöker göra med biståndet, och att detta fördelas genom nån slags expertgrupp av organiserade konstnärer.

  10. En sak jag tycker att Hägglund missar rejält är att ”verklighetens folk” inte är kristna……. De tycker att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan, att människor som Åke Green är ”mörkermän”att folk som Ulf Ekman är läskiga osv. Dett är verklighetens folk. Visst tycker de/vi inte om en hel del av det ”kulturvänstern” gör, men i stort sett föredrar de/vi detta framför kulturhögerns konservativa pekpinnar och moralkakor. Verklighetens folk tycker om att supa sig full av och till. Verklighetens folk tycker att alkoholskatten skall tas bort och att det skall bli tillåtet att köpa sprit i vanliga affärer. Verklighetens folk tycker att det är självklart att man bor ihop innan man gifter sig, att man prövar sex innan man gifter sig, att skilmässor är naturliga och självklara om man inte trivs ihop längre.

    Sanningen är att pastorer, präster och frikyrkofolk faktiskt INTE representerar den stora gruppen ”verklighetens folk” så varför försöker ni då föra deras/våran talan?

    Jag ser fram emot dagen då Hägglund VERKLIGEN lyssnar på oss, verklighetens folk, på vad vi VERKLIGEN vill…..

    1. Michael Hawk, bra kommentar! Jag tror att orsaken till att Hägglund talar som han gör, är att han vill bredda KD… han är ju politiker… Jag som kristen och som pastor försöker endast tala ”för folket” då jag tror mig vara representativ för folket. Det gör vi ju alla av och till och ibland felaktigt, ibland rätt. När det gäller kulturvänsterns ibland extrema idéer tror jag till exempel att jag har majoriteten med mig. När det gäller mycket annat som t.ex. det du nämnde, så tror jag det inte, och i de frågorna skulle jag uttryckt mig annorlunda. Men kulturvänstern skulle väl aldrig någonsin uttryckt sig annorlunda, eller hur! Som kristen vet jag med mig om att vi är en minoritet i detta land och i de flesta andra länder, och talar i regel utifrån minoritetspostitionen. (Jag är inte lika säker på att Svenska kyrkans präster är likna medvetna om detta ännu) Men, ibland har även de som tillhör minoriteter den förmånen att kunna känna sig tillhöra en majoritetsåsikt. Gäller att ta vara på tillfället! 🙂 Att jag gärna talar i skarpa ordalag när det gäller kulturvänstern beror på att jag betraktar den som en grupp vars verksamhet i mångt och mycket är till skada för folket i allmänhet, som jag vill väl, även om jag själv i många avseenden tillhör en minoritetspostition.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.