Kristna och människor med annan tro

Jag konstaterar att det uppstått en hel del diskussion angående det faktum att en ledande amerikansk kyrkopolitisk makthavare ämnar delta i muslimsk religionsutövning, i Ramadan. Som vanligt finns det en hel del välmenande kristna syskon som är allmänt förvirrade i situationen och som har svårt att hänga med i debatten.

Många är förvirrade, eftersom de är vana vid att höra att kärleken till människor är det viktigaste. Och i och med att de stannar där, i sitt tänkande, så har de svårt att förstå att det kan uppstå en sådan diskussion om en sån här sak.

Men, enligt, Bibeln är kärleken till Gud det allra viktigaste. Det är viktigare att älska Jesus, än att älska andra människor. Jesus sade t.ex. ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig…” (Matt 10:37). Prioritetsordningen är alltså: Älska Gud, älska sedan din medmänniska. Det måste styra vår bibeltolkning, dvs om vi nu anser att begreppet ”kärlek” ska vara vägledande för hur vi tolkar Bibeln. Om då Gud anser att vi är otrogna i vår kärlek till honom, om vi har andra älskare samtidig (dvs deltar i dyrkan av andra gudar), då är vi fel ute.

Nu är det så, att Gud älskar alla människor, men han älskar inte allt vi människor gör. Han älskar mig, men han älskar inte mina synder. Han älskar oss alla, men han hatar vår synd och dyrkan av främmande gudar/avgudar. Därför älskar Gud hinduer, eftersom de är människor. Han har sänt sin Son till att dö för dem. Men han hatar deras avgudadyrkan. Eftersom Gud älskar hinduer, vill han rädda dem från det som fördärvar dem, deras avgudadyrkan. På liknande sätt kan man resonera kring alla religioner. Gud vill att alla människor ska omvända sig från avgudarna till att tjäna den levande Guden. Man måste kunna skilja på att älska en person, men samtidigt inte älska det som den personen gör.

Gud vill därför att vi som är troende kristna ska älska alla människor precis som han gör. Därför vill han också att vi ska eftersträva att rädda människor från det som fördärvar dem. Dit hör annan religion. Det är därför Jesus gav missionsbefallningen (Matt 28:18-20). Vi ska alltså predika för allt skapat om att det finns en väg som Gud berett, som leder till räddning för alla som går den, nämligen Jesus. Vi ska predika omvändelse och tro på Jesus.

Det betyder rent konkret för oss kristna, att vi endast får dyrka och tillbe en enda Gud (tänk att man ska behöva skriva sådana här självklarheter!), nämligen den Gud i möter i Bibeln. Och vi ska predika detta för alla andra. När det gäller gemenskap med andra människor, så kan en kristen ha gemenskap med alla som vill. En kristen är kallad att älska sina medmänniskor och göra gott mot dem, precis som Jesus gjorde.

När det gäller andra människors tro och religion, så innebär ovanstående, att en kristen aldrig kan delta i andra religioners gudsdyrkan, eftersom det är tillbedjan av andra gudar än Bibelns Gud (situationen är något annorlunda och speciell med judendomen här, eftersom judarna tillber Bibelns Gud). Det betyder, att vi kan inte blanda ihop element från andra religioner med vår kristna tro. Vi kan inte plocka från smörgåsbordet! Religionssynkretism är uteslutet! Men vi kan gärna umgås med människor av annan tro, som vänner, som grannar, arbetskamrater. Som människor ska vi älska dem och behandla dem med respekt, dvs även om vi anser att de har fel när det gäller religion.

Det som kallas religionsdialog är lite speciellt, eftersom det ordet kan betyda så mycket. Ofta betyder det att man anser att alla religioner är lika rätta och sanna och att vi därför ska samtala för att förstå varann osv. I den betydelsen är det helt förkastligt ur kristen synvinkel. Men ett samtal mellan två vänner, den ene muslim och den andre en kristen, där båda ömsesidigt försöker förstå hur den andre tänker och där man inte är belastad med några allmänna teorier om att båda har lika rätt, ett sådant samtal är givetvis bra.

När det gäller den uppkomna debatten om Brian Mclarens deltagande i den muslimska fastemånaden Ramadan, så är det snarast ett uttryck för religionssynkretism i praktiken, vilket Stefan Swärd har påpekat, och inte ett uttryck för allmän kärlek till medmänniskor. Det Mclaren gör, är att han glömmer bort kärleken till Jesus. Jag har läst Mclarens blogginlägg, jag vet att han skriver annorlunda, men han verkar faktiskt inte fatta vad han gör, och då gör jag den snälla tolkningen. Med en något mindre välvillig tolkning är han helt enkelt en ulv i fårakläder. Han deltar i något som är centralt för muslimsk gudsdyrkan, därmed dyrkar han själv en främmande gud och därmed bryter han mot det bibliska kärleksbudet –  att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta och inte tillbe några andra gudar vid sidan om honom. Egentligen är det konstigt, att man ska behöva påpeka den här typen av självklarheter, för det är precis vad allt detta är: Gud älskar alla och det ska vi också göra. Gud vill att vi ska älska bara honom och inte några andra gudar. Därför ska vi umgås med alla människor, men vi ska inte dyra deras gudar. Om du som läser detta, anser att deltagande i Ramadan inte utgör ett dyrkande av en annan gud, så beror det på att du är sekulariserad i ditt tänkande och saknar biblisk grund, vilket inte alls är konstigt om du inte bekänner dig som kristen. Det är värre med alla dessa kristna som tänker sekulärt och inte orkar sätta sig in i sin egen tro.

Länktips:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=175476

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=175487

http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg/2009/08/kyrkans-liv-kommer-fran-karnan

15 reaktioner till “Kristna och människor med annan tro”

  1. För att anknyta till jönssonligan: Lysan Mikael, Lysande!!!

    Gott att få det så kristallklart, behöver rensas bråte ur min hjärna också och denna blogg spränger bort en hel del skit i sin enkelhet.

  2. Frågan är hur många svenska frikyrkliga som har den traditionella uppfattningen att deltagande i den kristna liturgin är ett sätt att dyrka Gud. Uppfattningen är snarare att det är när den rätta kännslan inträffar vid lovsång eller bön som det handlar om dyrkan av Gud.

    Det blir då svårt att föra ut det naturliga budskapet att deltagande i Ramadan är avgudadyrkan. Eftersom man anser att man känner att man inte sysslar med avgudadyrkan.

    I den tidiga Kyrkan så var det hårda strider kring förståelsen av tron och hur den skulle uttryckas. Man fördömde grupper som uttryckte tron på ett felaktigt sätt vid firande av gudstjänst/mässa. Man har i sanning en helt annan förståelse idag om man anser att det är okej att fira Ramadan. Den kännslobaserade kristendomen har verkligen sina fallgropar.

    1. Johan, du har definitivt en poäng i det du skriver. Frikyrklig religiositet har dessvärre under hela sin existens varit mycket präglad av att den utformats i motsatsställning till hur Svenska kyrkan har sina gudstjänster. När man så under decennier betonat känsloupplevelser och tonat ner det läromässiga innehållet i tron, så är det inte konstigt att utveckling går åt det håll den gör.

  3. Liturgier eller inte är för mej en mycket intressant fråga, som med emfas diskuteras i min egen släkt. Här verkar utkristallisera sej två strömningar, även i frikyrkligheten. De (kanske med Peter Halldorf som portalfigur) som mer och mer går över till liturgier och andra äldre frikyrkofolk som anser att liturgier skymmer gudskontakten.

    Genomtänkta liturgier gillar jag. Och jag kan tänka mej att ett fåtal människor också kan hålla dessa och få ut något av dem. För den stora massan av vanliga kristna blir detta till slut bara en form, en vana, nånting som man gör utan eftertanke. Visst kan jag gå omkring här på kontoret och fingra på ett radband hela dagen. Visst kan jag rabbla Fader Vår medan jag tittar på tv-sporten, blir det nåt annat än en klingande cymbal?

    Jag är mera fokuserad om jag själv måste närma mej Gud utan skymmande föremål, rökelse, vigvatten och annat substitut.

    För att ta ett exempel: I min kyrka har ljuständandet börjat ta fart, ibland även framför ikoner. Förra året reagerade jag skarpt på det, skickade mail till stora svenska pingstkyrkor och förväntade mej teologiskt genomtänkta svar av dess pastorer. Blev ytterligt förvånad över att en del inte ens hade tänkt på att det förekom, andra hade ingen bra förklaring eller hade ingen åsikt. Kristna ledare!

    Jag ser nånting stämningsskapande med ljus i kyrkolokalen, särskilt på vintrarna i vårt mörka land. Men att hävda att jag genom att tända ett ljus får hjälp i min bön känns för mej närmast som avgudadyrkan. Eller att säja att när jag inte orkar formulera min bön så lyser ljuset för mej och vidarebefordrar en ordlös bön till Gud. Då kan vi lika gärna införa buddhistiska böneflaggor på filadelfior runt om i landet.

    Har inte i några stora väckelserörelser i tredje världen lagt märke till en ökad användning av liturgi. I kyrkor med tynande andligt liv så ersätts dock mycket engagemang med vanor och beteenden.

    1. Wildwest, det är ett mycket intressant ämne, som jag får ta itu med mer lite längre fram. Men, kort kan jag säga att jag uppfattar mig själv som varken i det ena eller det andra diket (givetvis, eller hur? 😉 ). Jag räknar mig inte till Peter Halldorfs liturgiska falang, jag är emot ikonanvändning, jag har en reformert syn på nattvarden, vilket jag menar inte ska förväxlas med frikyrklig lättviktssyn. Jag har personligen inget emot skrivna och genomtänkta liturgier med läsande av trosbekännelse, syndabekännelse, mm, men jag tillämpar det inte själv. Å den andra sidan, är jag för att gudstjänsten går till med en viss genomtänkt ordning. Väldigt mycket av det man framför allt förr i pingströrelsen kallade ”Andens ledning” var ju egentligen en vanemässig ordning för våra ”möten”. Alla som var med kunde ju förutsäga exakt vad som skulle hända och när, dvs de var egentligen lika ”ofria” eller ”fria” som någon annans gudstjänster, fast bara lite annorlunda. Dessutom kunde man i alla fall på 80-talet tydligt höra på de ”fria” bönerna om den som bad var från pingstkyrkan eller från Livets ord, inklusive om man lyssnade på tungotalet. Detta låter kanske rätt så krasst, men så var det! Den som rörde sig i olika kyrkliga miljöer behövde inte tveka en sekund om detta.

      Så, jag hoppas på att vi framöver ska kunna få mer genomtänkthet och tydlighet i våra gudstjänster. Det är, enligt min mening, viktigt att vi inte utformar våra gudstjänster i protest mot någon annan kyrkas strama liturgi eller extremt ”fria” liturgi. Man måste tänka igenom mer vad faktiskt vill göra rent positivt.

  4. För de allra flesta muslimer är det en självklarhet att muslimer, kristna och judar har samma Gud. Trist att så många evangelikalt kristna ter sig så arrogant och självupptaget exklusivistiska. Deras trosbekännelse verkar snarare vara ”Gud är mindre…”.

    1. David, vår Gud är mycket större än alla av mänskliga tankar begränsade gudsbilder. Vi tror att denne Gud har talat om för oss människor vad som är vägen till frälsning. Och det kan jag avslöja… Gud är inte postmodernist!

  5. Jag håller egentligen fullt med Dej. Kan inte se nåt ”okristet” i många av de liturgier som förekommer. Men när den andliga nivån sjunker i kyrkorna så kommer mer och mer av just dessa drag in. Det känns som om det hänger ihop… Menar nu inte att historiska kyrkor plötsligt ska kasta allt ifrån sej. Men varför frikyrkan ska ta på sej sånt som man för 100-150 år låtit bli att ta över, det förstår inte jag vitsen med.

    Även Paulus talar om ordning i kyrkan som nog inte ens Pingstkyrkan höll sej till alla gånger. Visst hade pingstmötena också en liturgi: inledningssång, inledningsbön, körframträdande, böneämnen, lovsång, predikan, solosång, offertal, körframträdande, pålysningar, bönestund. Försåvitt det inte var väckelseatmosfär. Då kunde vad som helst hända. Och det måste ju vara det vi strävar åt? Allting annat är bara halvmesyrer.

    Jag hade glädjen, fast jag var ganska ung, att uppleva den karismatiska väckelsen i Citykyrkan andra hälften på 70talet, när det inte gick an att komma ens en halvtimme före utsatt mötestid, då var redan salen på 1000 pers fullsatt. Man skulle inte ens hunnit med liturgier, ljusvandringar och allt möjligt som sker idag bland allt tungomålstalande med uttydning, fria böner och ur publiken fritt uppstämda sånger/lovsånger. Samt det bönebrus och ”sång i anden” som jag saknar så oerhört numera. Mina föräldrar pratar om 50talets väckelse i samma kyrka och tyckte 70talet var relativt lamt. Då kan man förstå vad vi båda tycker om dagens nivå. Som inte upplivas av tunga liturgier…

    Man hör än i denna dag på böner och appeller från vilket sammanhang personen ifråga kommer. Lite charmigt är det ju, men tänk om vi kunde tala till Gud i bön och till varandra som vi gör runt ett kaffebord istället för att krångla till allting. Gud ser ju ändå igenom vad vi menar…

  6. Wildwest skrev: ”Men att hävda att jag genom att tända ett ljus får hjälp i min bön känns för mej närmast som avgudadyrkan. Eller att säja att när jag inte orkar formulera min bön så lyser ljuset för mej och vidarebefordrar en ordlös bön till Gud. Då kan vi lika gärna införa buddhistiska böneflaggor på filadelfior runt om i landet.”

    Tack Wildwest! Min man och jag har på sistone besökt ett par frikyrkor i vår stad och till vår stora förvåning fått vara med om att folk tänt ljus för sina behov… Det är ju helt sjukt….

    Menar du att det även förekommer inom pingströrelsen? Jag har svårt att tro att det är sant!

  7. Det jag menade när jag använde ordet liturgi var inte bara en traditionell form av liturgi utan också en lågkyrklig eller frikyrklig mötesordning. Karlendal redogör på ett sätt som jag helt håller med om, att även den fria mötesordningen i frikyrkan är de facto en fastlagd liturgi eller mötesordning.

    Jag menade inte heller att i detta sammanhang kritisera det lågkyrkliga utan jag konstaterade bara att de kristna kyrkor/samfund där själva mässan eller gudstjänsten inte ses så som tillbedjan där finns en ökad risk till att inte heller se firandet av t.ex. Ramadan så som avgudadyrkan. Om man ser sin egen känsla av tillbedjan som det centrala så kan man också lätt tycka att känslan av en icke tillbedjan under firandet av Ramadan gör att det inte är avgudadyrkan.

    Man kan ju, så som jag också uppfattade att Karlendal menar, ha en friare liturgi men med en stor noggrannhet när det gäller lärofrågor.

    Wildwest: ”Försåvitt det inte var väckelseatmosfär. Då kunde vad som helst hända. Och det måste ju vara det vi strävar åt? Allting annat är bara halvmesyrer.”
    Det du skriver visar väl på ett bra sätt hur man ofta tänker inom svenska frikyrkor. Är inte känslan av väckelseatmosfär där så är det bara halvmesyr. Ser man mässan eller gudstjänsten som en tillbedjan så blir det absurt att tycka att idag kändes det inte bra så det kvittade att vi tillbad Gud.

    För övrigt så måste jag tycka att det blir mycket märkligt om man inför en mer högkyrklig/katolsk form av liturgi inom svenska frikyrkor men håller kvar vid tanken att det är känslan som är det viktiga, då blir de högkyrkliga/katolska uttrycken bara ett nytt sätt för att skapa stämning. Uttrycken är inte där för att skapa stämning utan för att de har en innebörd och för att tillbedjan sker med både kropp och själ. Att förkasta de yttre tecknen och bara fokusera på känslor ger gnostiska vibbar.

  8. Är det så som Wildwest skriver ”Eller att säja att när jag inte orkar formulera min bön så lyser ljuset för mej och vidarebefordrar en ordlös bön till Gud.”
    Det låter ju nästan som man försöker ersätta Den Helige Ande och tungomålstalandet (Rom 8:26) med ett ljus. Är det det som är teorin bakom ljuständandet så låter det oroväckande.

    mirre: Jo, detta förekommer inom svensk pingströrelse. Jag är medlem i en av de största pingstförsamlingarna i Sverige, och där praktiseras ljuständande.

  9. Mirre: Ja, som Peter N skriver så förekommer ljuständandet i stora svenska pingstkyrkor. När jag skickade mitt rundmail till pingstkyrkorna i Linköping, Jönköping, Uppsala, Kalmar och Karlskrona 2007 så fanns ljuständandet i alla dessa kyrkor utom i Kalmar (som inte svarade på mail). Tunga pastorer i dessa kyrkor visste inte att det ägde rum, kunde inte svara på varför och hade ingen teologisk förklaring till det. Då blev jag riktigt paff. I min egen kyrka har jag hört förklaringen om att ljuset ber en ordlös bön när jag inte orkar. Det är dock inte en samfundsansluten församling men står traditionellt pingströrelsen nära. Min elaka koppling till buddhistiska böneflaggor är min egen, men kan saker be för mej så varför inte flaggor, blyertspennor eller körsbärskärnor?

    Så teorin bakom ljuständandet känner jag inte till. Att det är stämningsskapande håller jag med om. I Bibeln står inget som liknar detta. Försåvitt man inte ska ses ljuset som nåt slags ikon, men då spekulerar man. Därutöver är ikonen en högst tveksam historia med tanke på bildförbudet, men det kan Mikael betydligt mera om än jag.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.