Relevant kyrka?

Dagenjournalisten Carl-Henric Jaktlund ställer en relevant fråga i sin Dagenblogg idag. Frågan går i korthet ut på hur vi som församling/kyrka ska kunna vara relevanta i vår tid, utan att förlora vår identitet, vår själ.

Det är inte helt lätt att besvara den frågan. Jag har inget patentsvar.

Jag tycker personligen, att vi under några decennier sett alldeles för mycket av tidsanpassning av budskapet, och för mycket generell anpassning till tidens tänkande. Jag menar med detta inte, att vi alltid och på alla sätt ska försöka låta så annorlunda som möjligt, som det vore ett kriterium i sig. Jag menar att vi, rent positivt, borde ägna mer tid åt att studera Bibeln och den kristna teologin (den sunda läran) och försöka se rent positivt vad vår lära och vårt budskap är. Vi behöver studera hur detta förhåller sig till de olika tankesystem som finns i vår tid, både likheter och skillnader. Vi behöver få insikt i vad som är den kristna trons tidlösa budskap oavsett om det anses ”bra” eller inte. Det är detta budskap som vi har till uppgift att förmedla/kommunicera till vår tids människor. Det är här, i metoderna att kommunicera, som anpassningarna kan ske. Kort sagt, vi behöver en starkare evangelikal teologisk medvetenhet och en starkar betoning på evangelikal samhörighet tvärs över alla samfundsgränser. Vi borde ta de gemensamma ”deklarationerna” på större allvar (t.ex. Lausannedeklarationen), vi borde betona mer att Bibeln är grunden för en sund teologi. Vi borde vara mindre skraja för att det vi säger ska väcka ”ont blod”. Tänk på hur det var i Apg.

När det gäller gudstjänster har jag ingen patentlösning. Jag har förvisso mina personliga preferenser på hur det borde vara, utifrån min personlighet. Det jag kanske ändå tycker att jag har bibliskt stöd för, är att jag anser att vi borde våga vara mer kyrka och hålla fast vid de bibliska kärnverksamheterna utan att först fråga om de är relevanta eller inte. Med det menar jag, att en gudstjänst ska innehålla böner (bön, lovprisning, tacksägelse) som kan vara både ”fria” och skrivna (gärna utifrån psaltarpsalmer eller andra bibeltexter), predikan (som ska innehålla ett starkt undervisande moment, samtidigt som de ska vara uppfordrande, inspirerande, förmanande, vederläggande, osv), dop (om det finns dem som behöver döpas), nattvard (gärna varje söndag, eftersom det verkar vara mest bibliskt).

Ni kanske märker att jag inte nämnt sång och musik här! Det beror inte på att jag är emot det eller vill avskaffa det. Det beror på att jag inte vill säga vilken musikstil som är bäst. I bibliska gudstjänster sjöng man, musikinstrument av olika slag användes, men givetvis med en annan musikstil än vår. Nog borde det gå att hitta en stil som är relevant för mer än en ålderskategori i taget, oavsett vilken?

Jag anser att nattvard gärna bör ske varje söndag. Inte för att jag är en Peter Halldorf-light, utan för att jag tror att det är så man gjorde i den första kristna församlingen och jag tror mig delvis förstå varför. Dopet är en engångshändelse som markerar att jag blir en kristen. Nattvarden är en ständigt upprepad händelse som markerar att jag förblir en kristen. Dessa båda är kristna kännetecken. Där predikan av Guds ord och bön, dop och nattvard förekommer, där finns en kristen församling. Nattvard hör till vår identitet som kristna, det är en helig förbundsmåltid som ständigt förkunnar vad Jesus gjort för oss och att vi som deltar är en del av hans kropp över hela världen i alla tider. Jesus befallde sina lärjungar att predika för alla, han befallde dem att döpa, han befallde dem att göra de döpta till lärjungar som håller allt vad Jesus befallt. Nattvarden hör till lärjungaskapet och är en måltid som Jesus instiftat, det är ingen tom ritual eller romersk-katolsk rit. Den rätta frågan är inte, ”hur ofta måste man fira nattvard?” – den rätta frågan är, ”hur ofta kan vi fira denna måltid?” Nattvarden är något konkret och synligt som vi gör, och som predikar ett evigt och djupt budskap, men där vi inte behöver vara det allra minsta intellektuella eller tro oss förstå allt för att delta.

Om vi vågade vara mer kyrka och fokusera på det centrala i vad som är en gudstjänst, så kanske vi utan att tänka på det, blev mer ”relevanta”. Den som vill följa vinden och gripa tag i den, missar nog väldigt ofta. Låt oss hålla fast vid det centrala och tidlösa i stället, och möjligen anpassa språkbruket ibland. Ingen använder väl t.ex ordet ”hugsvalare” idag, det finns andra ord som säger samma saker.

Ett skäl till att vi idag behöver en satsning på mer bibelstudieorienterade predikningar på söndagens huvudgudstjänst är, att det är ”bästa sändningstid”. Om man som pastor önskar ge församlingen god bibelundervisning, så finns det ingen annan tid som samlar så många av församlingens medlemmar. Alla andra sammankomster i veckan för bibelundervisning samlar endast en bråkdel av dem som borde komma. Frikyrkofolket idag är inte längre några läsare, de kommer inte på bibelstudier vid någon annan tid, och bibelkunskapen är idag mycket sämre än den var förr. Att predikan på söndagarna därför måste tas i bruk för detta är nödvändigt, enligt min mening, eftersom det enligt NT är livsavgörande att de kristna får en sund undervisning. Att inte undervisa ordentligt på söndagarna, är därför att starkt förvärra situationen och att gräva sin egen grav som kyrka. Ingen lovsång eller något annat kan ersätta detta.

Detta var några personliga funderingar, som säkert kan kompletteras, säkerligen kan missförstås av den som vill det, men som jag ändå tror är av viss relevans för frågeställningen.

4 reaktioner till “Relevant kyrka?”

  1. Mikael, hur tror du det skulle se ut om vi återgick till modellen synagoga.

    Alltså inte en guru som föreläser tills alla tycker det är tillräckligt…. (Univeristetsmodellen…)

    Men en levande gemenskap där vem som helst kan läsa dagens text och uttala sina (eventuellt helt felaktiga) tolkningar, och sedan utan anklagelse få del av visheten från de som satt i ringen runt denne, som auditorium?

    Hur kan vi annars räkna med att få en församling som Johannes beskriver – där medlemmarna väljer att vara i ljuset?

    De viktigaste erfarenheterna från min egen ungdom var när mogna herdar, lärare, äldste kunde lyssna till mina frågor och (felaktiga!) tolkningar och utan beskylling mata mej med den vishet de fått erfara.

    /Kjell

    1. Kamau (eller Kjell), jag ska försöka besvara din fråga med ett inlägg längre fram. Bra fråga!

  2. Kanske hemmahörande i en tidigare textsträng du skrev, som jag och många fler uppskattade där du beskrev din väg till bibelkunskap & teologisk inriktning.
    Det jag vill göra dig uppmärksam på är Dagens artikel & hänvisningar till hur de teologiska skolorna utvärderats.
    Det ger ditt vittnesbörd om akademiska studier ytterligare intressant reflektion:
    http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=171583

    http://www.hsv.se/publikationerarkiv/pressmeddelanden/2009/examensratteriteologiifragasatts.5.1dbd1f9a120d72e05717ffe3773.html

    och rapporten som utvärderar pingsts ambitioner av akademisk status:
    http://www.hsv.se/download/18.1dbd1f9a120d72e05717ffe3738/641-4582-08+pts.pdf

    Hur vill du kommentera denna ”sågning” – för det måste man väl med rimliga glasögon tillstå ?

    Har företrädare för utbildningen haft en felaktig självbild ?

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.