Om inlägg och kommentarer

André skriver, i en tankeväckande kommentar till mitt inlägg om Eldeboartikeln, om problemet att skilja mellan sak och person när vi deltar i bloggdebatter av dessa och liknande slag.

Jag tycker att hans kommentar är tankeväckande och uppfordrande till oss alla, jag tar själv åt mig. Det gäller att vara väldigt noggrann med, att när man skriver inlägg eller kommentarer, att framhålla att det är idéer man kritiserar (om man kritiserar, alltså) och inte bara vill svärta ner eller misstänkliggöra någon person. Jag ska ta till mig dina synpunkter, André, och vara extra noggrann med detta i fortsättningen. Jag har hittills inte haft för avsikt att svärta ner någon, men jag inser att ibland är det svårt att få fram nyanserna i hur man tänker, just när man debatterar i en snabb skriftlig form som ett sånt här forum. Jag vill betona, att det är idéer och tankar jag i detta forum vill diskutera eller samtala om.

Ibland är det ju också svårt som läsare att förstå detta. Om någon skriver och kritiserar person X för dennes idéer och då citerar denne vid ett flertal tillfällen, så namnges ju X, och då är det så lätt att tolka det som personangrepp och inte som kritik av idéer. Att kritisera någon för att skriva en dålig artikel, behöver ju inte nödvändigtvis innebära att man dömer ut vederbörande som person, det är ju egentligen artikeln som kritiseras. När man dessutom för samtal, dialog, debatt via ett skriftligt forum av detta slag, är det ju heller inte lika lätt att nå fram med alla de nyanser som vi kan ta till i de vardagliga muntliga situationerna. Om jag till exempel säger något halvt skämtsamt eller ironiskt överdrivet, så framgår ju inte alltid sådana saker i text, men om man gör det i ett muntligt samtal där man kan se varann, så kan de flesta uppfatta sådant. Sedan, kan det ju också vara svårt att förmedla att man kan ha respekt för en person, men inte för dennes idéer, som man kan tycka vara helt grundlösa och uppåt väggarna.

De svepande kommentarer jag t.ex. hade om Svenska kyrkan i mitt förra inlägg är ett sådant exempel på hur lätt och svårt det är att missförstå och att förmedla det man vill ha sagt. Att jag skrev att det är kravlöst vad gäller den den kristna trons sanningsinnehåll för dem som vill bli präster, är  inte ett omdöme om alla de fina troende präster som finns inom Svenska kyrkan, utan ett omdöme om vad SvK kräver av den som vill bli präst. Jag känner flera mycket bra och mycket fromma präster som skulle hålla med mig om att SvK idag har mycket märkliga krav på dem som vill bli präster. Du kan bli nekad som prästkandidat, om du har en för starkt och tydligt uttalad evangelikal bekännelse (jag känner en sådan), men antagen om du är väldigt ”flummig” i din teologi (dessa är legio). Trots många goda enskilda präster, är Svenska kyrkans tillstånd generellt sett inte speciellt bra, ur min teologiska synvinkel. Därför gillar jag kalmarprästen Dag Sandahls bitska och ironiserande kritik mot högsta topparna i SvK i SVT-programmet Existens som sändes denna vecka.

Det jag skrev om predikningar i SvK (om snällhet och gräset är grön) var mycket ironiskt, men ett starkt intryck jag hade efter att under ett års tid (1981-1982) lyssnat på predikningarna i Domkyrkan i Lund varje söndag. Jag skrev inte om alla kyrkor och präster i hela landet, jag trodde det framgick av texten att jag i det sammanhanget syftade på de predikningar jag hört där jag gick.

För mig är det inte bara pingströrelsen som gäller. Min identitet är inte som pingstvän, utan som evangelikal kristen. Som sådan kan jag tänka mig medlemskap i flera samfund. Jag är inte typisk varken för pingströrelsen av idag eller igår, eller av något annat visst samfund. Men vi måste alla engagera oss någonstans och verka, oavsett fel och brister, och nu är jag pingstpastor. Ingen av oss är varken felfri eller syndfri. Jag står dock gärna upp till försvar för traditionell kristen tro, dvs för centrala lärosatser. Därför kan det hända att jag ibland avvisar vissa tankegångar på ett kraftfullare sätt än andra. Alla tankar är inte jämlikt bra eller lika goda, osv. Vissa tankar måste helt enkelt förkastas som djupt felaktiga. Men även här det lätt med missförstånd.

Men, när man skriver och diskuterar på en blogg, får man förvisso tänka på hur man formulerar sig, trots att detta är en dagligvara och inte en bok som ska stå i bokhyllan som referensverk. Eftersom bloggar väldigt ofta lever på det dagsaktuella, kanske det är extra lätt att det blir en viss typ av ”tänka högt” innan man tänkt färdigt i det som skrivs, och det är lätt att ryckas med i den senaste debatten, och då skapas ju lätt intrycket att det bara är gnälliga påhopp o.d. Tanken med denna blogg är dock inte att ständigt kommentera allt dagsaktuellt, utan att faktiskt rent positivt lyfta fram tankar och idéer som allmänheten och de kristna allmänheten borde tänka lite mer på. Men vad det blir för kommentarer på det – det vet jag inte.

2 reaktioner till “Om inlägg och kommentarer”

  1. Bloggskrivande är inte så nytt som en del tror. Det är mycket tillgängligare nu men har funnits i gott och väl 25 år. Själv har jag deltagit sedan slutet på åttiotalet.

    I alla dessa år har det funnits deltagare av alla sorter, precis som nu. Snabba skrivare som skjuter från höften. Saktmodiga och taktiska skrivare. Snälla skrivare som bara skriver positiva saker. Originella skrivare som hittat käpphästar i Bibeln. Skrivare som har ett gott ordförråd och stavar rätt. Skrivare som man ibland undrar om de nyss slutat vara analfabeter.

    Efter att ha diskuterat tillsammans med dessa en längre tid hände det sig att vi stämde möte med varandra. Det visade sig då att ingen såg ut som man tänkt sig och att personligheterna avvek kraftigt från det man fantiserat ihop efter att bara ha läst deras inlägg.

    Nu till dömande och bedömande, till uttalande av dom och konstaterande av fakta. Bibeln bjuder på ganska färgstarka, och ibland ganska intrigerande förebilder. Kommer inte att citera hela stycken så kolla gärna in sammanhanget:

    MATT 7:1-6: Jesus varnar tydligt mot att döma. Sedan delar han in mänskligheten is hundar, svin och vanligt folk. Han varnar oss att ta oss till vara för hundarna och svinen. Hur gör man det utan att själv känna igen dessa?

    MATT 12:34: Oh, ja, det finns inte bara hundar och svin, även huggormsyngel. Och Jesus säger att dessa ÄR onda, alltså inte bara att de gör onda saker. Jesus var ingen humanist!

    MATT 23:27: Jesu uttalande verkar tala om dessa personer mera än om deras gärningar. Skall vi nu tro att Jesus inte lever som han lär?

    MATT 23:33: Jesus är ordentligt tydlig i vad som blir resultatet av en viss livs-stil.

    APG 23:3: Paulus verkar inte mindre tydlig än Jesus i sitt uttalande.

    ROM 3:13: Hur många skulle opponera sig mot detta språkbruk om någon uttryckte sig så i en blogg?

    GAL 5:12: Och om man i likhet med detta skulle våga hoppas att någon sätter ett fiskben i halsen så att stämbanden förstörs, eller skär sig i fingrarna så att han inte kan skriva mer blasfemiska böcker, så bleve man väl avstängd…..

    De som känner sig trampade på tårna har ju friheten att uttrycka sina egna meningar. De som dömer dem som de tolkar vara dömande har väl ganska lös grund att stå på.

    Salt svider i sår men hindrar även fortsatt förruttnelse.

    Det må vara tydligt att jag tror på öppenhet, tydlighet och ärlighet. Även när det svider. Så var inte orolig att skjuta på detta. Det som inte tål kritik kan hellre skjutas i sank än att stå som ett monument för ett falskt vittnesbörd.

  2. Själv funderar jag på att slutta blogga helt och hållet, och göra såsom jag gjorde med TV’en- sätta datorn på vinden.

    Problemet är ju att om man ska diskutera kristen tro- så diskuterar man olika sanningar, om man säger kärlek med sanning så blir det konfrontation- även om man säger det med kärlek, säger man sanning utan kärlek blir det också konfrontation.

    Efter va jag kan se finns det två olika sätt att undvika konfrontation.
    Det första sättet är att se allt som relativt/subjektivt och inte ta hänsyn till va som är falskt eller sant- utan istället ta hänsyn till människor, såsom en del post-moderna och andra teologer gör- detta sätt är för mig att välja kompromissa med Jesus eftersom Jesus är sanning och Anden eftersom Anden lär oss förstå va vi läser i Bibeln jag anser som Luther ”Ty det är inte tillrådligt att handla mot sitt samvete, utan skadligt och farligt.” – även om det finns en fara vid detta perspektiv också- då ens samvete kan lura än själv, det måste sättas i ljus utifrån ödmjukhet inför Skriften.

    Det andra sättet är att man diskuterar och debatterar utifrån samma utgångspunkt, i mina ögon då Skriften som Guds Ord- att tillåta att Skriften blir det auktoritativa i själva debatten. Ex, jag är medlem av blogg nätverket ”Reformata” (största del calvinister/ sydstat baptister), de är väl medvetna om att jag inte så influerat av Calvin utan Luther- och att jag är karismatisk.
    För en tid tillbaks när David Wilkerson hade sin profetia, så hade vi en intern debatt var vi diskuterade den profetiska gåva samt tungotal- en del av medlemmarna i ”Reformata” är ganska ”o karismatiska” och anser exempel att tungotal är ockult. Men vi diskuterade utifrån Bibeln, och kom fram till att det är möjligt med tungotal och att den frukt David Wilkerson visar genom sitt arbete i Guds rike visar på att han kan ha profetisk gåva, Bibeln blev rättesnöre i debatten- därmed blev det häller ingen konfrontation- eftersom alla har en längtan att ödmjuka sig Bibeln och inte sina egna åsikter.

    Själv har jag respekt för alla Bibel trogna, jag bryr mig inte om man är ortodox, lutheran, metodist, baptist, pingstvän, EFS:are eller annat- så länge man försöker vara Bibel trogen. Men de som inte önskar att vara Bibel trogen, utan far i väg med flummeri- har jag ingen större respekt för (när det kommer till deras teologi)- och det är nog en visa versa situation.

    Är det nått jag har lärt mig under mina 4 år som Kristen, är att djävulen inte kommer som en röd figur med horn i pannan, utan snarare som ljusets ängel.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.