Teologi – vad är det och vad ska vi ha det till?

När jag växte upp i pingströrelsen på 70-talet, hade vi ingen teologi- och/eller pastorsutbildning. (Man kunde läsa kortare period på folkhögskola, men det var allt). Alla var emot sådant. Det ansågs strömlinjeforma predikanterna för mycket och det ansågs farligt för tron. Det enda man visste om teologi var, att de som innan teologistudierna var brinnande i Anden, blev efter sådana studier förtorkade tvivlare, och sådana dög inte som predikanter! Det var bättre om predikanten själv enbart läste Bibeln och den kristna bokringens böcker (från Förlaget Filadelfia) och leddes av Anden!

Jag höll väl mig själv till mönstret något så när fram till ca 14-15 års ålder. Fram till dess hade jag läst enbart Bibeln och uppbyggelselitteratur, och det med stort intresse. Men i årskurs åtta fick vi en teckningslärare i klassen som var socialist och ateist och som tyckte det var en väldigt stimulerande uppgift att försöka övertyga klassen två frikyrkopojkar att kristen tro var bluff och båg. Han lyckades inte – jag blev teolog och pastor; den andre blev bl.a. missionär. Men det han åstadkom i alla fall hos mig, var en nitälskan till försvara evangeliet! Jag vägrade gå med på hans argument, jag vägrade ge mig. Även om jag många gånger inte kunde svara på hans kritik, så började jag där och då ivrigt söka efter litteratur som skulle hjälpa mig med argumentationen, så att jag skulle kunna försvara evangelium mot dessa attacker och i stället försöka övertyga denna teckningslärare att han hade fel, så att han skulle komma till insikt om evangeliets sanning och bli frälst!

Från och med nu började jag söka upp allt jag kunde hitta av apologetisk litteratur. Jag lärde mig att läsa engelskspråkig litteratur, eftersom jag hade svårt att hitta bra svenska böcker som försvarade evangelium. Successivt, började jag också inse, att om jag ska försvara och argumentera för den kristna trons sanning, måste jag också veta exakt vad som är den kristna tron, vad som är kärna respektive utanverk, vad som egentligen kan försvaras utifrån Bibeln, och vad som enbart verkar vara fromma seder och bruk. Jag ville inte försvara något som var ”onödigt” att spilla krut på. Och då var jag tvungen att studera Bibeln mycket noga, för att kunna se vad Bibeln som helhet har att säga om saker och ting, vad Bibeln som helhet lär om olika saker. Och då behöver jag ju kunna de språk på vilka Bibeln ursprungligen skrevs. Jag behövde känna till i vilket historiskt sammanhang de olika bibeltexterna kom till i, för att kunna förstå dem bättre. Jag behövde t.ex. veta varför den bibel vi har ser ut som den gör och har det innehåll den har. Jag behöver ju också veta den kristna trons och kyrkans historia, med tanke på allt vi anklagas för, och med tanke på att de bästa tankarna kanske inte alltid är de senast sagda tankarna. Och att det även inom sådana ämnen som bibel och teologi, kan vara smart om man inser, att det inte är nödvändigt att uppfinna hjulet ånyo i varje ny generation. Kort sagt, då blev jag tvungen att börja studera teologi! Och allt detta till det yttre förorsakat av, att en socialistisk och ateistisk teckningslärare tyckte det var kul att reta upp några frikyrkopojkar! Han skulle minsann veta! Tills strid för Gud och evangelium!

Det lite tragiska är nu, att jag ganska tidigt i denna process fick erfara att pingströrelsens anti-teologiska hållning ännu var rätt så stark. I alla fall var det så jag upplevde det. En pastor ansåg att det vara fara att jag höll på att bli ”för torr” om jag läste mer än ett kapitel i Bibeln per dag! Men jag gav inte upp, utan driven av nitälskan att försvara evangeliet flyttade jag efter gymnasietiden (1981) till Lund för att där på universitetet skaffa mig den akademiska utbildning jag behövde. Jag ville inte läsa på Örebro missionsskola i min gamla hemstad, främst p g a att jag ville ha riktiga universitetspoäng på en gång (på den tiden fick man inte det på den skolan) och jag ville inte enbart vara svenskt inomfrikyrklig – jag hade starka fempunktskalvinistiska böjelser på den tiden.

I början av lundatiden gick jag enbart till Svensk kyrkan och deltog aktivt som medlem i den kristna studentrörelsen SESG (nu Credo), även om jag naturligtvis våndades över för mycket lutherdom och för lite sund calvinism. Efter ett par år gick jag med i Pingstkyrkan i Lund, mest av sociala skäl, och för att jag var trött på fullständigt innehållslösa predikningar om att vi ska vara snälla och att gräsmattan är grön, mm.

Som framgår av min berättelse så långt, ledde mina studier till att jag kom att ifrågasätta mycket av de läror och beteendemönster som  jag var van vid från uppväxten i Pingstkyrkan i hemstaden Örebro. Däremot, ifrågasatte jag aldrig den kristna tron som sådan eller Bibeln. Det var ju för att försvara den kristna tron och Bibeln, för att vinna andra för Kristus, som jag överhuvudtaget bedrev teologistudier. Men jag skulle snart möta andra teologistuderande pingstvänner!

Många jämnåriga frikyrkliga jag mötte var också, av olika skäl, intresserade av att läsa kurser i teologi, och gjorde det. För många av dem jag mötte som gjorde detta, ledde studierna till ett ifrågansättande inte bara av det egna samfundets lära och levnadsmönster, utan också av den kristna tron som sådan och Bibeln i sig som Guds ord och grund för vår tro och vårt liv. Man drevs inte direkt av en vilja att vinna människor för Kristus, utan mer av vilja frigöra sig från uppväxtens stränga krav och inskränkthet. I många fall ledde det till tragiska uppgörelser med den egna bakgrunden, och ett lämnande av densamma. Jag vet inte hur det gått för alla dessa personer, men några av dem, som trots allt bevarade någon form av rudimentär kristen tro, fick i alla fall ett yrke på det – de blev präster i Svenska kyrkan. (Vilket ju i regel kan anses rätt så kravbefriat när det gäller fasthållandet vid centrala kristna lärors sanningsinnehåll).

På min tid i Lund (1981-87) visste man inte hur man skulle hantera detta inom pingströrelsen. Man kunde bara låta det hända. Efter min tid i Lund, har jag förstått att vissa saker ändrades. (Och nu spekulerar jag lite mer) Nu kom en ny generation av teologistuderande frikyrkoungdom som säkerligen gick igenom samma tankemässiga utveckling, men i deras fall ledde det inte till lika saftiga uppgörelselser med frikyrkobakgrunden och ett lämnande av detta, utan nu var allt mycket lugnare och fler stannade kvar. Nu började pingströrelsen öppna upp för teologer! Men frågan är, vad blev det för sorts teologer av dem? Står de dag på barrikaderna i försvar för evangelium, eller är de politiskt korrekta snällhetsknarkare?

Nu frångår jag berättelsen om mitt liv och kommer till det som jag egentligen tänkte att detta inlägg skulle behandla, nämligen vad teologi är och vad vi ska ha den till. Mitt svar på den frågan finns i ovan skrivna stycke som börjar med meningen: ”Från och med nu började jag söka upp allt jag kunde hitta av apologetisk litteratur.” Det stycket beskriver kortfattat vad teologi är för mig och det är motivet till varför en kristen människa ska spendera flera år av sitt liv på att studera det. Men är det just man får vid svenska statliga universitet och högskolor, är det vad man får vid frikyrkliga teologiska högskolor idag?

Jag kan egentligen bara tala för universiteten. Man kan säga, att man där kan få vissa lösa delar, viss lösa enskilda moment av detta. Men, det som skapar en helhet av allt detta, det som håller ihop det hela och hjälper en att integrera kunskapen och vetandet i en sund helhet som kan användas i syftet att vinna världen för Kristus – det får man försöka skaffa sig på annat håll och på annat sätt. Här har jag aldrig fått hjälp av någon frikyrkoförsamling. Det är i mångt och mycket ett egenarbete, ofta ensamt. När det gäller frikyrkohögskolorna, får andra yttra sig. Men med tanke på hur tyst det ändå verkar vara från deras teologer, och ibland en del märkliga basunstötar, så ibland undrar jag… men jag vet inte bestämt…

Det är med teologi som med mat. Det finns bra mat och det finns dålig, fräsch och rutten, bäst före och sämst efter. Det finns god teologi och det finns dålig teologi. Man slutar inte att äta, bara därför att man under en viss tid bara varit utsatt för sämre mat. Man försöker i stället finna god mat. På samma sätt kan man inte låta bli att studera teologi, bara för att det finns dålig teologi. Det är fullt begripligt att många debattörer i bloggosfären är skeptiska mot teologer och teologi. Det blir man också om man vid upprepade tillfällen har fått magsjuka efter att ha besökt en viss restaurang. Men lösningen är inte att sluta äta mat.

Den mycket bra teologen J I Packer säger på ett ställe, om dålig teologi: ”… den sorgliga erfarenheten är att dålig teologi infekterar hjärtat med vantro och otro, de andliga motsvarigheterna till multipel skleros. Många som sprang bra i loppet har successivt blivit förlamade genom att inta dålig teologi, och faran kvarstår… Men det visar bara att något gott kan bli fördärvat… och missbruk tar inte bort det rätta bruket.” (Min övers)

Han jämför också kunskaper i god teologi med effekterna av att ha goda kunskaper i botanik. Ju mer botanik du kan, desto mer flora och fauna kommer du att upptäcka om du går en promenad på landsbygden. Ju mer god teologisk kunskap du har, desto mer kommer du att upptäcka när du läser Bibeln. Ju mer du studerar Bibeln som helhet, desto mer kommer du att förstå av Bibelns lära. Ju mer av Bibelns lära du förstår, desto mer får du ut av ditt bibelstudium.

Om alla teologistudier hade som mål och syfte att försvara och befästa evangelium, och vinna människor för Kristus, tror jag att vi skulle få se en helt annan kvalitet på dem. Nu tror jag, dessvärre, att för många med frikyrklig uppväxt, så stannar teologistudiet vid ett ifrågasättande av de läror/förkunnelse och de beteendemönster man vuxit upp med, och ”barnet” (själva den kristna tron och övertygelsen) får så att säga hänga med ut med badvattnet. Kvar blir ett stort postmodernistiskt frågetecken, med en massa fina intellektuella och kvasiintellektuella ord. En ”teolog” som inte kan tala vettiga saker så att folk förstår, och om de förstår, så beror det på att det inte handlar om något vettigt. Jag sitter ju farligt till när jag skriver så, alla kanske inte förstår mina predikningar, men å andra sidan kanske de inte hört så mycket ”moderna” eller ”postmoderna” teologer heller… så i den jämförelsen är jag nog trots allt rätt begriplig.

En god teologiutbildning får inte ha som sitt enda och huvudsakliga syfte att bara väcka frågor i studentens huvud. Den ska göra det, men därefter fortsätta och leda studenten vid handen fram till en stark och brinnande övertygelse om att evangeliet är sanningen och att här gäller att övertyga alla andra om det också! Sedan får man heller aldrig ställa frågan: ”Vad kan vi säga idag när vi predikar?”, utan i stället: ”Hur säger vi det vi måste säga?”

Om man studerar teologi som jag definierar det, är det viktigaste egentligen inte titel ”teolog”. Det viktiga är att man får de rätta kunskaperna, den rätta förståelsen. Alla som läser teologikurser är inte teologer, och alla som är teologer har inte läst teologi. Men det är inte fel om det kan kombineras på ett lämpligt sätt.

Sedan är det oerhört viktigt att teologer lär sig att tala och skriva tydligt. Jag mena då inte nödvändigtvis, att det är ett misslyckande, om inte exakt alla människor förstår vad du säger. Men, jag tror t.ex., att de flesta hyfsat intellektuella, läsande, normalbegåvade människor idag, skulle kunna läsa Calvins teologiska verk från 1500-talet med hyfsat god behållning, dvs förstå och ta till sig väldigt mycket av det han skriver och fatta honom något så när korrekt. Det är inte om många moderna teologer man skulle kunna säga detsamma, och det beror inte på att de är bättre, intellektuellare eller djupsinnigare än Calvin!

Nu är timmen sent slagen och dags för annat. Godnatt!

20 reaktioner till “Teologi – vad är det och vad ska vi ha det till?”

  1. TACK för denna klargörande, utförliga beskrivning av din väg och relation till teologistudier. Jag är gammal nu och fortfarande naiv och tror, att teologi betyder läran om Gud. Just i senaste tiden har jag plöjt ytterligare en doktorsavhandling i teologi och fattar snart att det finns postkristna teologer också. Så jag har äntligen vaknat och fortsätter att rekommendera rätt innantill-läsning av bibeln. Ps 119:160 är min kodvers efter alla års debatter i kristna siter.

    Runar Eldebo är forskare och du är mer evangelist – en otålig evangelist kanske som tycker, att det inte går fort nog att människor blir omvända radikalt till Gud och bibeln. (Jag är missionare, som tillhört en Pingstförsamling över 35 år – otålig över all ljumhet.)

    Gud välsigne dig!
    Hälsningar
    Gunnel

  2. Tack Mikael!

    Jag tror att din pastor, som sa att du skulle bli torr om du läste mer än ett kapitel om dagen ur bibeln, skulle få svårt med den argumentationen med i stort sett alla som betytt någonting för kunskapen om den kristna tron, inklusive Jesus själv.

  3. Tack Gunnel, för din kommentar.

    Jag tror kanske inte att evangelist är den bästa beskrivningen av mig (och förmodligen inte den term som de som brukar lyssna på mina predikningar och bibelundervisning skulle använda), men jag är definitivt ”evangelistiskt” och apologetiskt motiverad i mina teologiska studier och i hur jag ser på teologins roll. Som privatperson kan jag mycket väl tänka mig att läsa spännande teologisk litteratur nästan bara för läsandets skull, av intresseskäl, men jag anser att vi som församling/kyrka bör vara tydligare med vad vi gör med teologin. Hur R Eldebo är som person, har jag ingen aning om, jag känner honom inte. Har bara träffat honom en gång och då för en intervju, men jag tyckte då att han hade vissa tydliga ”evangelistiska” drag, jag tänkte då inte på en forskare som skriver tjocka luntor som ingen läser.

    Jag kan ju inte kommentera dina år av kommenterande på olika sajter, jag har inte läst det. Men det är naturligtvis bra att kunna läsa innantill, innan man försöker sig på att förstå och förklara det som står skrivet. Men, som jag skrev i inlägget, dålig teologi kan inte ersättas av något annat än god teologi. Så ”postkristna” teologer, får vi i så fall ersätta med förhoppningsvis kristna sådana, inte ”förkristna”. Att hänvisa till innantilläsning av Bibeln i stället för teologi, är ingen lösning.

  4. Tack Mikael !
    Du gör väl i att du skriver.
    Reflekterar över några av dina reflektioner när du blev varnad för att ”bli en torr teolog”.
    Själv blev jag varnad för att jag läste bibeln som ”att enbart dricka saft”…
    Men denna period har varit en grund till att klara av akademiska studier & fungera i ledarfunktion i pingströrelsen.

    Tyvärr så anser jag att trots en uppsjö av bibelskolor (i p.r.), avmattas den apologetiska kunskapen & det ”profetiska drivet” som tidigare var p.r. kännemärke.

    Glöm inte att även denna blogg nagelfars – så använd väl avvägda saltkar.
    Den avmattade rörelsens 3:e & 4:e generation klarar inte av att hantera för välsaltade anrättningar…

  5. Tack Mikael för ditt reflekterande över teologistudier och god och dålig mat m.m.

    Själv har jag gjort en liknande resa och försöker att utkristallisera föredömen på goda kristna och sunda teologer.

    Resultatet av detta har utmynnat i en mindre skara av namn. Som god kristen förebild har jag hittat C O Rosenius som antagligen betytt mest för kristenheten i Sverige efter Olaus Petri. Det lustiga med Rosenius är att han började studera teologi i Uppsala under den första hälften av 18oo-talet eller om det var mitten av det seklet. Han hoppade av p g a av att det var för liberalt (eller något). Ändå är hans artiklar och skrifter ett av de mest näringsrika jag har läst av en svensk kristen.

    Bland svenska teologer, som inte alltid behöver ha allt ”rätt”, beundrar jag många av Anton Fridrichsens adepter som till iögonfallande stor del blev professorer i teologi. Den främsta anser jag är Birger Gerhardsson. Givetvis är namn som Tryggve Mettinger (f d pingstvän för övrigt) som även är ”namn” i den internationella teologin idag något man har nytta av i sitt sökande efter svar i den teologiska världen. Annars finns det goda och sunda teologer och fromma kristna inom EFS-leden vilket är ett traderat arv från Rosenius. Men i övrigt hittar jag inte så mycket.

    Frikyrkorna i Sverige, med några få undantag, har inte fått fram några sådana föredömen. Pingströrelsen är nog här sämst i klassen men det beror nog på det som du förklarade ovan. Här har vi diskuterat detta bland några medkristna. En bekant till mig anser att Lewi Pethrus största misstag var att inte starta en bibelskola för högre teologiska studier hans största misstag. Min bekant anser att skälet fanns nog hos Pethrus själv eftersom han, enligt min bekant, inte ville ha konkurrens som ”ledare” inom pingströrelsen och som de ofta trodde kristenheten i Sverige. Alltså Pethrus maktfullkomlighet med inslag av högmod var orsaken till att pingströrelsens i Sverige kom ohjälpligt på efterstjälken fördjupade studier av Bibeln. Bibelkunskap hade man men inte fördjupade kunskaper om helheten (som du också skrev om ovan). Dessutom anser jag att många karismatiker av idag i Sverige, bl.a. Pingst, som tror sig ha Anden, intet på något sätt visar att de har det mer än en folkkyrklig. Här tror jag vi rör på bränd mark och jag hittar ingen annan ”syndabock” än pingströrelsen själva som saknat urskiljningsförmåga. Ett färskt exempel av den stora aningslösheten och blindheten inom karismatiken är t.ex. New Wine. De har bjudit in Bill Johnson i ett par år i rad för att låta sig ”inspireras”. Hela Johnsons övernaturliga värld är sjuk och detta ser inte dessa karismatiker. Trots många poäng på högskolor och ämbeten inom många av Sveriges kyrkor.
    Detta var så att säga en annan del av Sveriges aningslöshet och bristen på att skilja ut vad som är av Gud och förenligt med Guds ord. Det man som kristen, oavsett teologiska titlar, kan tacka Gud för att Guds ord står sig oavsett tidens nycker och ger den näring som behövs dagligen.

  6. Förresten,
    Vi har antagligen helt olika syn på Jean Calvin. Skulle jag välja en av reformatorerna för bordsamtal skulle jag utan konkurrens välja Martin Luther. Calvin ser jag som en maktmänniska som antagligen gav upphov till det första protestantiska kättarbålet och spelar det ingen roll hur mycket bättre systematiker han var än Luther. Lära och liv måste ha en viss korrelans. Luther höll på att åka dit med bondeupproret och en svärmisk radikalism men fattade att det inte var vägen att gå. Calvin föll dit (vilket i och för sig kan diskuteras men det var i hans makt att avvärja Servetos öde, Calvin gjorde en ”Pilatus”). Därför står inte Calvin högt upp på min lista. Om det intresserar någon men detta ser jag inte debatteras så ofta.

  7. Mikael skrev: ”Det var ju för att försvara den kristna tron och Bibeln, för att vinna andra för Kristus, som jag överhuvudtaget bedrev teologistudier. ” – ”Från och med nu började jag söka upp allt jag kunde hitta av apologetisk litteratur.” – ”Det är i mångt och mycket ett egenarbete, ofta ensamt.” – ”Ju mer du studerar Bibeln som helhet, desto mer kommer du att förstå av Bibelns lära.”

    Som människa har jag ju inga som helst möjligheter att studera Gud eller lära känna Honom på andra vägar än Han själv väljer att uppenbara sig på.

    Mycket igenkänligt allt du skriver. Fast jag personligen kanske har mindre till övers för följderna av Calvins läror efter att ha bott 30 år i Holland där den Reformerta Kyrkan officiöst fyllt samma roll som en Stats-Kyrka i stora delar av landet.

    Din intressanta artikel har ju förorsakats av recenta uttalanden i press och bokform av Gardell och Eldebo. Eldebo som verkar försöka göra Gardell trovärdig och Gardell som tydligen, och uttalat, inte vill vara apologet utan istället populärt smart som den lagkloge i Lukas 10.

    Luk. 10:25 Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

    En lagklok… kanske tänker vi på våra dagars advokater, men det fanns ju bara en lag i Israel, och det var LAGEN enligt Mose Böcker. Plus en massa tillägg om tionde av dill och mynta ….

    Utan att vränga texten kan vi väl säga att det var en ”teolog” som ville snärja ”honom”. Och, säkerligen, om Jesus fortfarande vandrade här som människa skulle han vara välkommen gäst i talkshows och diskussionsprogram där ”lagkloka” skulle vilja snärja honom.

    Men det enda fysiska närvarande som Jesus bjuder på i vår tid är ju faktiskt Guds Församling. Så vill man snärja Jesus får man nöja sig med att snärja och skada hjorden.

    Sedan kan det vara av intresse att bena ut den fråga som ställdes:

    1. ”Mästare” – detta kan han ju knappast ha menat seriöst eftersom han trodde att han själv var smartare.
    2. ”Vad skall jag göra?” – berätta, ge tydliga instruktioner, så skall JAG själv klara av saken.
    3. ”Få evigt liv” – alltså slippa undan domen utan att ta vara på den enda vägen som bjudes.

    Jag tycker mig känna igen dessa tre ingredienser i den diskussion som just nu pågår.

    1. Förlöjligandet av Jesus Kristus.
    2. Jag klarar mig själv!
    3. Vi är väl alla ”guds” barn…..och blir saliga på vår egen tro.

    Och som du skriver: ”När det gäller frikyrkohögskolorna, får andra yttra sig. Men med tanke på hur tyst det ändå verkar vara från deras teologer, och ibland en del märkliga basunstötar, så ibland undrar jag…”

    Det är dags att damma av basunerna och lära sig använda svärdet rätt och sluta att blygas för evangelium.

  8. Jag har inte möjlighet att just nu ta upp allt som står i alla kommentarer. Men jag vill gärna förtydliga, att jag inte kategoriskt avfärdar några pingshögskolor eller PTS eller Örebro Teologiska Högskola, men jag saknar dem och deras teologer i det offentliga rummet! Som det nu är, vet man ju knappt vilka de är! Vi behöver fler evangelikala teologer som frimodigt står upp för evangelium i den offentliga debatten, och som opinionsbildare. Skriv fler bra böcker! Visa fram er evangelikalism inför allmänheten! Var inte så tysta, ni har ju rejäl kunskap på fötterna.

    Ante, jag tror att vi i många stycken inte har samma uppfattningar. Jag är inte i detalj insatt i allt som New Wine står för, men jag anser det bibliskt att be Gud om mer under och tecken som stadfäster ordet, om helande, osv.

    Om Calvins inblandning i Servetushistorien är det enda du har att komma med gentemot honom, så är det i sanning inte mycket. Luther har inte bara inblandning/associering till det blodiga nedslåendet av bondeupproren på sitt CV, utan också t.ex. en väldigt mörk sida av antisemitism, som tyvärr fick kända konsekvenser på 1900-talet. Den lutherska inställningen att fursten ska vara herre över kyrkan, har också bidragit till mycket konstigheter. Reformerta har här generellt sett, varit mer upproriska mot furstar, vilket långsiktigt har gynnat demokratins framväxt.

    Du måste läsa hans Institutes of the Christian Religion. Att det finns en massa gamla statskyrkor och folkkyrkor som arv efter en en gång svunnen tid då kyrkorna hade större inflytande över samhället, är inte något att basera sin kritik mot Calvin på. Ty från den delen av reformationen har vi också det mesta av alla andra friare kyrkosamfunden att tacka. I England var t.ex. många baptister på 1600-talet extremt calvinistiska i sin teologi, med undantag för i dopfrågan. Det är också på calvinskt håll som det har blivit möjligt att teologiskt bearbeta synen på Israel, och kunna inse att Israels roll inte helt är utspelad och/eller ersatt av kyrkan, osv. Lutherskt lag-evangelium som tolkningsmodell är ett långt sämre redskap för att förstå Skriften, än reformert covenant theology.

    Men, reformert teologi är inte något helt monolitiskt. Det ryms väldigt många schatteringar och nyanser inom detta. Och den är inte att förknippa med enbart de kyrkor som är kvarblivna statskyrkor från 15-1600-talen, utan med mängder av andra kyrkor och samfund. I detta avseende är nog det lutherska fältet mer begränsat.

  9. A propos Calvin vore det kanske intressant att du berättar hur du tänker om predestination.

    Luther felade utan tvekan i ”Judefrågan”. Men felade inte Calvin (Jean Cauvin) ganska katastrofalt i sin tolkning av just Guds allmakt i frälsningsfrågan.

    Visst är Gud allsmäktig, men han har ju faktiskt givit frälsningen som ett evangelium som vi av ”fri vilja” får ta emot.

    Kalvinismen är ju mest känd för läran om predestination och läran om människans totala fördärv. Och visst är vi chanslösa utan de frälsning som erbjudes oss.

    Som jag läser Calvins tankar ser jag en lära om dubbel predestination som har stora likheter med Islams lära om predestination och Guds allmakt.

    Eftersom du är en apologet förmodar jag att du även kollat in Peter Kreefts tankar om detta.

    Jag tar inte upp detta för att debattera, men eftersom det idag verkar finnas ett ganska stort sug mot det katolska så tycker jag (fortfarande) att det är mycket märkligt att en så enastående apologet som Peter Kreeft kan konvertera till att bli katolik.

    Och, till sist, har jag full förstålse för att detta inte står på första prioritet.

  10. Visst känner jag till Luthers skavanker. Men trots allt visar hans förståelse av det liv och kraft till frälsning som evangelium i sig har att han hade mer liv med stotrt L med Gud. Det är det jag hävdar. Det är inte heller allt som skall traderas av vi människor slänger ur oss och tyvärr var Luther såpass skadad av katoloicismen att han visade agg mot judarna när han inte kunde omvända dem. Köttet tog över. Calvins skräck och angivarvälde var någonting helt annat. Åsa Waldau måste ha varit ett helgon i jämförelse för att ge ett exempel. Därför förderar jag utan tvekan Luther som bordsgemenskap i alla lägen över Calvin.

    Sedan vad vad teologin anbelangar så finns det en sund lära och väg (livet i Kristus) att gå. Men den bygger på relationell basis med Herren Gud. En alltför dognatisk framtoning blir förödande för livet här på jorden. Här sitter lutheraner och calvinister i samma skambänk men ändå har båda traderat evangeliet vidare likt den romerska kyrkan fast den läromässigt är ute och cyklar. Men Luthers förståelse av Romarbrevet är en nyckel som jag hellre lyssnar på än när Calvin går in på Guds domäner och vill hävda ett och annat om predestinationen. Just här går han över en gräns som Luther gick med sin skrift mot judarna.

    Hinner inte mera nu men ha det gott!

  11. Tack Mikael för ett intressant inlägg!

    Vårt liv är som en resa. Vi förändras precis som Paulus skriver, att när han var barn, så betedde han som barn, sedan han blivit vuxen, har han gett upp det barnsliga. Så har det varit för många av oss på många olika sätt. En sund utveckling är endast av godo.

    Det är så även för den kristna kyrkan, inte så att de första kristna vore sämre, men att senare generationer utsattes för utmaningar utifrån och teologin började växa fram. Den naiva synen på teologin har varit, att det räcker med själva bibeln och allt annat är överflödigt. Problemet är att bibeln är Guds speciella UPPENBARELSE och inte en bok om systematisk teologi, då behöver vi teologi, vi måste kunna definiera soteriologin, ecklesiologin, kristologin, eskatologin, osv, för att förkunna Ordet på ett riktigt och balanserat sätt.

    Kyrkans historia är av största vikt, när vi talar om teologi. Jag tror inte på det sekteristiska sättet att se på Kyrkans historia och teologi, jag menar t.ex. den rätta läran dog ut senast 325 med Nicea och Konstantinus för att poppa upp 1830, om man nu är mormon, eller 1907 om man är pingstvän. Guds Ord har haft ALLTID sanna efterföljare, det har alltid funnits. Det katastrofala med ”nya” rörelser har varit, när de har basunerat ut:”Vi har funnit sådant, som ingen annan har förkunnat sedan NTs tid!” Reformationen, hur viktig den än är, var INTE så unik, utan man kan läsa reformatoriska tankar hos tidigare teologer, såsom Augustinus och Anselm. Reformationen är dock viktig och ger oss god grund i olika frågor. När man kritiserar Luther och Calvin, vad som gäller det politiska, det är väldigt lätt för oss som lever på 2000-talet, peka på deras mindre lyckade ställningstaganden. Situationen i dåtida Tyskland var politiskt kaotiskt,Tyskland var inte överhuvudtaget en nationalstat, utan det Tysk-romerska kejsardömet styrdes av en egenmäktig kejsare, som såg med oro på tyska furstar, som hade sina furstendömen, där de hade viss frihet. Kejsaren var lojal mot påven och att kritisera Kyrkan ledde ofta till dödsdomar. Även om den Katolska Kyrkan i princip var fri gentemot jordiska makthavare, gick de ofta hand i hand. Katolska Kyrkan ansåg sej vara över alla kejsare och konungar. När Luther blev klämd, gick han till de tyska furstar, som ville vara friare gentemot Kejsaren, samtidigt som han tolkade Rom 13 i sin situation som gentemot furstarna. Vad som gäller reformationen i Sverige, då kom Befrielsen av Sverige från Kalmarunionen, som dominerades av danskarna, gå ihop. Inte så lyckat, tycker vi. Vi får inte heller glömma det skandalösa ”förstatligandet” av Kyrkans egendom för att finansiera det nya Sverige.

    Jag tycker, att vi bör hålla isär teologin från politiken då och nu. Visst ska man driva politik som kristen, men jag tror, att det är problematiskt. Den tiden, alltså på 1500-talet, existerade inte den moderna demokratin NÅGONSTANS, och man var inte särskilt tolerant mot oliktänkande. Att kritisera Luther för hans syn på judarna,kan vi göra, men det får INGALUNDA leda till att vi förkastar hans teologi. Jag har lärt mej att vara lite mer nyanserad än jag var tidigare, när jag förkastade Luther som judehatare och som lydde furstarna i allt. Jean Calvin ville skapa mer teokratiskt styre i Geneve. Historien är full av exempel på hur man ville konkret ”förverkliga” Guds Rike, som det här bondeupproret, Nås-fararna lite närmare vår tid. Samtidigt klosterismen hade gamla anor i den katolska Kyrkan, visserligen den bekämpades hårdhänt på 1500-talet i vårt land, och klostren försvann. Men klosteridén tog nya former som i vissa baptist-kretsar på 1500-talet, och nu ser vi en klostertankens renässans även inom PR!

    Jag tror, att vi ska göra teologi av teologi och inte teologi av politik. Därför förkastar jag t.ex. Maranatas teologi, där målet är att skapa ”Guds samhälle” i det svenska samhället. Den kristna kyrkans huvuduppgift är och förbli teologi, dvs. förkunnelsen, som ska passa för varje tid, varje statsskick. NT skulle lätt politiseras, Jesus sattes på prov: Är det rätt att betala skatt till kejsaren? Sedan kunde man deltagit i upproret mot romarna och kritiserat t.ex. slaveriet, men NT är neutral och det är tydligt, att apostlarnas tanke vid Jesu himmelsfärd ändrades totalt, nu handlade det inte skapa ”Guds Rike” med vapenmakt, utan att vittna om den Uppståndne överallt på jorden för ALLA människor vare sej man är jude eller grek. Den kristna kyrkan var inte en judisk sekt, utan något nytt hade verkligen kommit.

    Som jag skrev i en kommentar till ett annat inlägg, att vi har skriande behov att samlas inom olika rörelser för att definiera den kristna tron, eftersom vi går mot mer synkretistisk och liberal utveckling i alla kyrkor och samfund. Man går uppenbart från sin bekännelse, även om den är oskriven, till sådant, som är motstridigt och det anses helt normalt. När man gör sådant, måste det leda, att samfundsledningen samlas och uttalar, var man går, vad som är rätt och vad som INTE är samfundets lära och praxis.

    Du Mikael, hur ser du på situationen inom PR? Som exempel, frälsningen, andedopet, samfundsbildningen, klostret Bjärka-Säby, konfirmationen, småpåvar Tommy Lilja och Johannes Amritzer? När liberalismen råder, vad blir det kvar, som FÖRENAR PR? Man undrar hur det hela kommer att sluta? Blir det Svenska Frikyrkan, som dukar upp ett smörgårdsbord för alla tänkbara smak? Utvecklingen verkar gå åt det hållet. Idag är det inte än så, men det finns församlingar, som tillhör två, tre och fyra samfund. Jag kan säga, att i Kristianstad finns tre sorters pingstvänner. Majoriteten av den gamla PR-församlingen bildade med baptisterna Östermalmskyrkan, en vanlig modern frikyrkoförsamling. Men de konservativa gick till Tollarps PR-församlingen och den tredje sorten tillhör Tommy Liljas Folkkyrka! Tänk, att metodisternas, baptisternas och missionarnas ungdomsorganisationer gick ihop UTAN att samtala om teologi! Det visar hur lite tron betyder! PTS och SAMs Kortebo har samme rektor! Ulrik Josefsson doktorerade på den tidiga PRs spiritualitet, lämpligt för PTS, men mindre lämpligt för Kortebo. Som jag kanske skrev innan om Nicklas Piensoho, som förestår den ledande PR-församlingen i landet, kommer från SMK, och förkastar den ortodoxa PR-läran om andedopet!

    Allt detta är alarmerande. ”När grunderna skakas” kan man säga. Det borde leda till att man börjar definiera tron i sin kyrka. Eller är frikyrkornas tid över?

    Om man tittar på ELM-BVs situation, är det bättre på det sättet, att tidningarna är intakta, tre stycken, utges fortfarande, bokförlaget finns kvar. När man läser huvudtidningen, Till Liv, lägger man tonvikten på teologin och man har fördjupningsbilaga, Begrunda, kommer kanske fyra gånger per år. Jag menar, att Till Liv, fyller det tomrum, som Evangelii Härold, och andra samfundstidningar lämnade efter sej. Tidningens innehåll är tydligt reformatoriskt, betoningen läggs på Kristi fullbordade verk på korset. Denna förkunnelse, som var vanlig tidigare i frikyrkorna. Man satsar på ungdomar och att undervisa dem i den kristna tron, bl.a. konfirmationsläger.

    Jag menar inte, att ELM-BV vore utan bekymmer. Det finns en del mer konservativa lite på olika sätt och det finns säkert problem med gränsdragningar mot andra kristna organisationer, men ändå vill man slå vakt om sin identitet och verka för det, som man tror på i Sverige och ute i världen, yttre mission.

    Jag menar, att ELM-BV ger ett gott exempel på att den kristna kyrkan kan leva i vår liberala tid. Att slå vakt om sin identitet är inte något negativt, utan livsavgörande för kyrkor och samfund. Låt PR få tillbaka sin Evangelii Härold! Låt oss bygga Guds Rike igen i Sverige med gedigen teologi och identitet!

  12. Jag måste kommentera lite Ante’s påståenden om Lewi Pethrus och hans negativa attityd mot teologisk utbildning. Det kan hända, att dina påståenden kan vara sanna, men jag tror, att hans upplevelser på Betelseminariet gjorde honom fientlig till teologisk utbildning, när han höll på att förlora sin tro bl.a. genom att läsa Viktor Rydbergs bok ”Bibelns lära om Kristus”, som skakade hans tro i dess grundvalar. Utöver detta kunde han inte få ihop frälsningen och helgelsen. Hans negativa upplevelser på Betelseminariet satte han mot det positiva, när han var ute och predikade och döpte. Jag tror, att han kom att tolka den karismatiska upplevelsen, som var ”rätt och levande kristet” gentemot det, som han upplevde på Betelseminariet.

  13. Hannu,

    Först ett citat du skrev i inlägget till Mikael: ”Låt oss bygga Guds Rike igen”. Hoppas du ser att ”oss” här betyder samma sak som din kritik mot Maranata. Ett människoverk. Låt det alltid vara och förbli ett Guds verk så bär det god frukt.

    Sedan om LP trodde att Viktor Rydberg var en teolog så är det talande hur lite LP förstod. Att förväxla en spriritist som teolog är talande för hur lite LP visste om teologi. Viktor Rydberg var den tidens upproriska Jonas Gardell som fräste och hördes lite varstans och ingenting annat. Inget att tapa hakan eller tron för.

    Att förväxla teologi och politik gjorde både Luther och Calvin men även LP. Jag skulle kunna ge en punktlista med mellan 5-10 skäl till varför KD(S) aldrig borde ha bildats men som LP startade, på eget bevåg som han ofta gjorde, mot bättre vetande. T.ex. var alla andra kristna samfund var emot LP’s verk där evangelister skulle värvas in som politiker. (Obs, ”LP’s” verk och inte Guds) Men det behöver vi inte debattera nu (hinner inte helt enkelt nu). Tog det bara som ett exempel.

  14. Jag får säga, att ni är aktiva här på bloggen. Tyvärr, har jag inte tid att kommentera allt ni skriver, då skulle jag inte få göra annat. Det är många intressanta trådar i sig, men… det kommer blogginlägg så småningom om dylikt.

    Vill bara säga, att jag håller med dig Hannu om att både Luther och Calvin måste förstås utifrån deras 1500-talsvärld, när det gäller mycket av deras ageranden i politiska frågor. Jag tror man med god behållning kan läsa båda två, båda var goda teologer, även om jag fortfarande anser att Calvin är vassare. Jag tycker det verkar som om du Ante, är lite överdriven i en hel del saker. Men jag har, som sagt inte tid nu till all denna diskussion.

    Mitt inlägg handlar om teologins roll och syfte. När det gäller övriga frågor om reformationstiden, pingströrelsens utveckling, olika lärofrågor, ELM:s förträflighet, osv, så är allt detta saker som förtjänar egna blogginlägg någon gång i framtiden. Så spill inte för mycket krut på sidodiskussioner.

  15. Tusen tack för att du delar detta med dig Mikael!

    ”En pastor ansåg att det vara fara att jag höll på att bli “för torr” om jag läste mer än ett kapitel i Bibeln per dag!”- Leonard Ravenhill sa ”Om du ska bli predikant- studera bibeln varje dag i 10 år så kanske du är mogen”- fritt citerat.

    Tråkigt också men den bilden, men om det är nån tröst- de jag för flest bra ”bok tips” av de som hör till den äldre generation pingstvänner- här har jag blivit tipsat om Rosenius, Gustafson, Barratt, m.fl- jag har ju bara varit frälst 4 år- och hade aldrig kunnat lära känna dessa författare om inte den äldre generation hade tipsat om dem!…Men jag har också läst Pethrus syn på saken ;)- vilket är konstigt då i mina ögon en av pingstväckelsens stora teologer var Henning Thulin- som var var präst i Svenska Kyrkan (och kyrkoherde) innan han gick över till pingst….
    Men samtidig man ska verkligen inte ”överskatta” teologi och des betydelse- CO Rosenius hade ingen teologisk utbildning, Lewi Pethrus ingen utbildning, moderna predikanter såsom Jim Cymbala- ingen utbildning, det hela beror mycket på kallelsen tror jag- och va man önskar använda teologien till.

    Själv tycker jag teologi är otrolig viktig, jag försöker både läsa va som presenteras på våran universitet som allt ifrån Seth Erlandsson till David Wilkerson.

    ”för mycket lutherdom och för lite sund calvinism” – behöver ju inte vara så dålig. En calvinist brukar sätta Luthers bok ”Den Trällbudna viljan” ganska så högt!- Dock lite tråkigt att en calvinist kan läsa lutherska skrifter, medan lutheraner ofta tar stor avstånd från calvinister…Själv har jag ju mest läst luthersk teologi, och är nog mest präglad av den.
    Men har senare tid använd mycket tid på att sätta mig in i den reformerta teologien, och även om mitt kött verkligen inte tycker om va den för presenterat för sig- så kan jag säga som så att när det kommer till helgelse och det kristna livet- så har calvinisterna mycket större (i mina ögon) biblisk grund än va lutheranerna ofta har. Har tidigare tyckt den enkla predestinations läran har varit den mest trovärdiga, men nu som jag har matat mig med reformert teologi- så undrar jag inte om den dubbla till trotts står på en mer stadig biblisk grund- även om det verkligen just nu gör det svårt för mig att förstå Gud utifrån min egen definition av kärlek, men inte klar med frågorna!

    ”Alla som läser teologikurser är inte teologer, och alla som är teologer har inte läst teologi.”- Ytterst kloka ord! Jag själv ser mig inte som en teolog(!) (som sagt endast frälst i 4 år), men självklart har jag formad en lära om Gud, och här har jag nog samma utgångspunkt som du hade för dina studier ”i mångt och mycket ett egenarbete, ofta ensamt…nitälskan till försvara evangeliet!”

    Av calvinistisk litteratur- va har du att anbefalla?

  16. John Gills kommentar till 2 Tim 3:16 (vilket man kan ha i åtanke kring Eldebo debatten):
    ll Scripture is given by inspiration of God,…. That is, all holy Scripture; for of that only the apostle is speaking; and he means the whole of it; not only the books of the Old Testament, but of the New, the greatest part of which was now written; for this second epistle to Timothy is by some thought to be the last of Paul’s epistles; and this also will hold good of what was to be written; for all is inspired by God, or breathed by him: the Scriptures are the breath of God, the word of God and not men; they are ”written by the Spirit”, as the Syriac version renders it; or ”by the Spirit of God”, as the Ethiopic version. The Scriptures are here commended, from the divine authority of them; and which is attested and confirmed by various arguments; as the majesty and loftiness of their style, which in many places is inimitable by men; the sublimity of the matter contained in them, which transcends all human understanding and capacity ever to have attained unto and discovered; as the trinity of persons in the Godhead, the incarnation of Christ, the resurrection of the dead, &c. The purity and holiness of them before observed, show them to be the word of him that is of purer eyes than to behold iniquity; as also their harmony and agreement, though wrote by different persons, in different places, and ages, and at sundry times, and in divers manners; what seeming inconsistencies are observed in them may, with labour and industry, by divine assistance, be reconciled. The predictions of future events in them, as particularly concerning Josiah and Cyrus, by name, long before they were born, and especially concerning Jesus Christ, and which have had their accomplishment, and many others in the New Testament both by Christ and his apostles, are a proof that they could not be the writings of men, but must have the omniscient God for their author; the impartiality of the writers of them, in not concealing the mean extract of some of them, the sins of others before conversion, and even their sins and failings afterwards, as well as those of their nearest relations and dearest friends, strengthens the proof of their divine authority; to which may be added, the wonderful preservation of them, through all the changes and declensions of the Jewish church and state, to whom the books of the Old Testament were committed; and notwithstanding the violence and malice of Heathen persecutors, particularly Dioclesian, who sought to destroy every copy of the Scriptures, and published an edict for that purpose, and notwithstanding the numbers of heretics, and who have been in power, as also the apostasy of the church of Rome; and yet these writings have been preserved, and kept pure and incorrupt, which is not the case of other writings; nor are there any of such antiquity as the oldest of these: to which may be subjoined the testimony of God himself; his outward testimony by miracles, wrought by Moses and the prophets, concerned in the writings of the Old Testament, and by the apostles in the New; and his internal testimony, which is the efficacy of these Scriptures on the hearts of men; the reading and hearing of which, having been owned for the conversion, comfort and edification of thousands and thousands, and ten thousand times ten thousand: and

    is profitable for doctrine; for the discovering, illustrating, and confirming any doctrine concerning God, the being, persons, and perfections of God; concerning the creation and fall of man; concerning the person and offices of Christ, redemption by him, justification by his righteousness, pardon by his blood, reconciliation and atonement by his sacrifice, and eternal life through him, with many others. The Scripture is profitable for ministers to fetch doctrine from, and establish it by; and for hearers to try and prove it by:

    for reproof; of errors and heresies; this is the sword of the Spirit, which cuts all down. There never was, nor is, nor can be any error or heresy broached in the world, but there is a sufficient refutation of it in the Scriptures; which may be profitably used for that purpose, as it often has been by Christ and his apostles, and others since in all ages:

    for correction; of vice; there being no sin, but the evil nature of it is shown, its wicked tendency is exposed, and the sad effects and consequences of it are pointed out in these writings: for instruction in righteousness; in every branch of duty incumbent upon men; whether with respect to God, or one another; for there is no duty men are obliged unto, but the nature, use, and excellency of it, are here shown: the Scriptures are a perfect rule of faith and practice; and thus they are commended from the usefulness and profitableness of them.

  17. Ok M,

    Tackar för vettig blogg med en viss beläsenhet på inläggen. Det är annars mycket trams där ute.

    Angående en viss överdivenhet från min sida kan vara att lyfta fram en poäng. Visst skall man bedöma personer och företeelser efter sin tid. Men så är inte t.ex. Jesu undervisning utformat utan orden är många gånger satt till sin spets där man kan se udden, kravet och konsekvenserna av vad som sägs.

    Calvin var en stor teolog det kommer man inte ifrån. Problemet med teologi som vetenskap och systematisering är att en hindu eller en shaman som är utbildad i exegetik och teologi, har logiskt tänkande och använder metoden ”rätt” kan skriva bra verk. Teologin översköljs av sådana verk där författaren inte tror men är vetenskapligt skolad och har en god eller användbar metodologi. Ett exempel i Sverige som var en duktig sådan, vars böcker jag skulle rekommendera framför LP’s alla dar i veckan var – obs – frimurare, drack mycket alkohol & rökte coh angav bl.a. det för hans höga ålder och hälsa. Men hans interpretationer har en makalös hög nivå jämfört med många andra.

    Måste gå nu. Ha det bra.

  18. Ante, det är säkert så att många kan skriva goda teologiska texter med hjälp av god logik. Mycket ligger på en rent historievetenskaplig, litteraturkritisk nivå, och det behöver man ju inte ndvändigtvis vara troende för. Men, jag tror inte att det är en konstruktiv väg i debatten, om man dömer ut Calvin som sämre kristen än t.ex. Luther. Jag tror säkert, att de båda vara varmt troende kristna. När vi diskuterar deras respektive teologier, är det en annan sak.

    Michael: Jag vill gärna rekommendera ”Systematic Theology – An Introduction to Biblical Doctrine” av Wayne Grudem. Det är en modern systematisk teologi på reformert och evangelikal grund. Den är också föredömligt pedagogiskt och tydligt skriven. Den är tjock, men värd att äga. Annars, varför inte läsa Calvins Institutes of the Christian Religion direkt?

    J I Packer har också skrivit en väldigt bra bok om problematiken Guds förutbestämmelse å ena sidan och evangelisation (och fri vlja) å den andra, ”Evangelism and the Sovereignity of God.”

  19. TACK för en intressant redogörelse för din teologiska livsresa, Pastor Mikael!

    Vid det sena 1970-talet kom den gamle bibelläraren Carlo Johansson – ansedd pingstvän bland de akademiska teologerna i Lund under sin levnad – i en medelstor pingstförsamling att i flera dagliga undervisningspass under en veckas tid tala om ”Helgelsen” utifrån 1 Tess. 5:23-24. Han gick på djupet med hur anden, själen respektive kroppen skulle kunna bli mer helgad utifrån en stadig förankring i Bibelns samlade undervisning i ämnet och referenser till både hebreiska och grekiska grundtexten. Vilka tonåringar och för all del teologistuderande på akademisk nivå får i dessa postmodernistiska tidevarv en sådan gedigen bibelundervisning sig till livs? Jag är evigt tacksam för gamla pingstbröder och andra bibellärare på senare tid, t.ex. Roland Hellsten, som givit mig en gedigen förankring i Ordet. Den undervisningen går att bygga ett stabilt kristet liv på. Ängelholmspastorn förefaller vara en arvtagare till broder Carlo i sin iver att rätt utlägga Skriftens ord. All heder till honom och hans blogg!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.